- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
441

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sex år derefter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vägen, liksom den narren Stjernros, som skulle tala
sanningens språk inför Gustaf den lille — ha ha ha,
jo jo, mina herrar — slutligen måste ni ändå erkänna
att ni måste stå tillbaka för den, som kan beräkna
allt och som beherrskar ögonblicket.”

Berndtson gick också länge i sitt rum fram och
åter; slutligen ställde han sig vid fönstret och blickade
ut i den ljusa sommarnatten. Han kände att der brann
en djup harm i hans själ; så hade han ej velat köpa
sina älsklingars lycka; men han hade ej kunnat annat.

”Och denne usling skall ha en sådan dotter som
Emilia — men der kommer en dom öfver hans kala
hufvud! en gång skall han bli straffad för sin
uselhet.”

Då hörde han en bekant, mild och skön stämma
bakom sig hviska. ”Dömer icke, så varden I icke
dömde”, ljöd det vänligt i hans öra. Han vände sig
om hastigt, men der fanns ingen i rummet.

”Du har rätt, goda, barnsliga ande: dömer icke,
så varden I icke dömde. — Tack lill-Stina, jag höll
på att glömma, att du var mig nära. Nej, jag dömer
icke; Hans är domen.”

Dagen derpå kom Gabriel, mycket ceremoniös, ner
till familjen, omfamnade sin dotter och gaf henne sin
faderliga välsignelse. Det goda barnet böjde sitt
lockiga hufvud ner för fadern och grät af tacksamhet och
glädje. Alexis närmade sig också och bad öppet och
ärligt om förlåtelse, derföre att han varit vredgad i
sitt hjerta. Det var en vacker scen, utom för
Berndtson, som ’tyckte att barnens glädje var en
molocks-dyrkan; men han ville ej störa den genom att omtala
sättet, på hvilket en fars hjerta väcktes till kärlek och
ömhet.

Gabriel skyndade, sedan ceremonien var slut,
hvartill hörde att han äfven omfamnade Teodora, på sitt
rum och skref ett bref till sin välgörarinna, deri han
omtalade att han ej kunnat motstå sin dotters tårar
och de öfriges böner, utan skänkt sitt bifall till de
ungas förening.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0445.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free