- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
443

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sex år derefter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bref skulle bringa den beskedlige Gabriel i förtviflan.
Hon fortsatte derföre helt lugnt sina
välgörenhetspla-ner och hade just tagit under skärskådande en fattig
familj med åtta barn, som husmamsellen
rekommenderat. Det fanns också i hela trakten ingen, som
bättre behöfde hjelp än desse, och hofmarskalkinnan,
som verkligen i själ och hjerta var god, ömmade
innerligt för deras belägenhet.

”Ja, mamsell Doffel — som sagdt är, de fattiga
barnen skola få nya kläder och skola på min
bekostnad gå i skola; far och mor — fodren är ju lam?”
”Ja, ers nåd.”

”Far och mor (stackars qvinna, som genom sin
flit skall underhålla nio personer) de skola få flytta in
i nedra flygeln. — Tror mamsell Doffel att de bli
tacksamma, att de tacka Gud, menar jag?”

”Ack ja, ers nåd! Ganska säkert. Tårarne kommo
modren i ögat, då hon nämnde ers nåds namn.”

”Åja, jag gör hvad jag kan af godt hjerta. — Är
posten kommen, Ytterbom?” afbröt hon sig sjelf, då
betjenten kom med ett bref på den långa
silfverbric-kan. ”Från min beskedliga kammarherre”, yttrade
hon och bröt sigillet.

Hofmarskalkinnan bleknade af smärta och
förargelse, då hon läste detta bref, som vi återgifvit;
hennes ’läppar darrade. ”Jag ser att jag är bedragen”,
sade hon, med gnistrande ögon, till mamsell Doffel,
”otacksamheten stinger mig — sådane äro
menni-skorna.”

Mamsell Doffel visste ej, hvarom fråga var, och
hofmarskalkinnan fann att hon för sin egen skull ej
borde omtala brefvets innehåll, emedan detta skulle
bevisat att hon låtit bedraga sig — och detta är ändå
det harmligaste af allt. Hon tystnade derföre några
ögonblick, kramade det olyckliga brefvet ihop och sade
slutligen: ”Angående den der familjen ni
rekommenderat får jag säga att jag ej kan hjelpa dem; åtta
barn, kära Doffel, är en skara, som är olidlig. — Jag
vet också inte hvarför sådant folk löper till och gifter
sig. — Det är en obetänksamhet utan like. — Säg
dem, kära Doffel, att de få dra sig fram med bön och
flit; jag ämnar inte träda emellan.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0447.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free