- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
447

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dessa för alltid försvunna stunder. Så gjorde äfven
Abelung. Han gick igenom, ofta och med synnerlig
tillfredsställelse, sina öden och drog alltid på
munnen, då han påminde sig någonting riktigt slugt och
slipadt, som hade lyckats; ty vid alla dessa tillfällen
hade han alltid gripit in i försynens eller ödets gång
och förmått, som han trodde, styra händelserna
tvärtemot hvad de eljest skulle gått.

En afton, sedan han nyss slutat en codicille till
sitt testamente, som var af hvad man kan säga det
välgörande slaget, satt han helt glad öfver att han
kunde disponera så betydliga summor. Han påminde
sig hafva varit en fattig yngling, huru han genom
försakelser, flit och klokhet lyckats komma sig upp och
sedan blifvit en inflytelserik och i tillfälle att föreviga
sitt namn genom välgörande inrättningar. Han skänkte
således ett orgelverk till kyrkan i den församling på
Riigen, der han var född, gaf summor till dårhus och
lasaretter, stipendiefonder till Greifswald, anslag till
ett pris i rättsvetenskapen och dessutom en hel mängd
smärre dispositioner, som skulle bära namnet af Abe-*
lungs-stiftelser.

”Man nödgas i början”, sade han vid sig sjelf,
sedan han tryckt sitt sigill under handlingen, ”man
måste i början för att få fast fot begagna de mest
besynnerliga omständigheter — men man kan det, blott
man har förstånd och skarpsinne — ibland och
isynnerhet i början äro uppoffringarne större än väntan;
men det är i frågan om att vinna framgångar lika
med att vinna en skans i ett fältslag. Der offra folk,
mycket folk vid första anloppet; men sedan mindre och
mindre — segren vinns. Hm, den mannen Gyllenörn
och hans stolta syster — hon föraktade den ”långa
skrifvaren” — skrifvaren ja; men han kunde skrifva,
hon fick lära det. Hon flydde med sin konstmakare;
jag var en ung man, var i Petersburg — herrskapet
kom i nåd. — Kejsarinnan, med alla sina svagheter,
hade, liksom Gustaf den 3:dje, en rådande föresats
att synas dygdens beskyddarinna. — ”Det passande”,
det som gick an, det anständiga — hä, det har alltid
varit de plagg, hvarmed man skylt den nakna
tygel-lösheten. Detta visste jag — den der stolta sköna be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free