Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfde kufvas — jag behöfde mynt. — Danieli hade
samlat, ryssarne äro frikostiga. — Jag hade några
kanaler till kejsarinnans gunstlingar. — Man fick veta på
hofvet att Athalie Gyllenörn hade blifvit ryckt ur sin
familjs sköte, att han var henne ovärdig — att den
svenska aristokratien skulle vara tacksam, om
kejsarinnan uppträdde till den förfördas räddning. Det tog
— herr Danieli fick resa i landsflykt — jag lät hans
hustru veta att han öfvergifvit henne — några bref,
väl skrifna, gjorde resten — jag uppträdde som vän,
naturligtvis en landsman, en gammal beundrare — nu
var hon i händerna på den ”långa skrifvaren”; hon
måste resa hem, kejsarinnan ville det — jag åtog mig
affärerna.”
Regeringsrådet teg en stund, pannan rynkades,
liksom han ej riktigt tyckt om det han gjort —
ändtligen sade han:
”Hvad det blef af henne och hennes barn vet jag
inte; men uppoffringen var verkligen större än vinsten.
— Fyra menniskors lycka för tretusen riksdaler svensk
banko, som der fanns. Men det var begynnelsen och
om jag ej haft dem, så hade också troligen jag i dag
ej kunnat göra en disposition på tiotusende riksdaler
till stora barnhuset. Det är alldeles som då man
er-öfrar en fast punkt på ett slagfält, det kostar
uppoffring, men utan den förloras allt. Så var det också
med mig.
”När”, tilläde han efter några ögonblicks
besinnande, ”när menniskorna tala om ödets skickelser, om
försynens vägar, så sitter der bakom ibland en lång
skrifvare, en pennfäktare, som ingen märker, men som
drar på marionetterna.”
Gubben fortfor länge i sina betraktelser, ända till
dess hans kammartjenare inträdde, på klockslaget nio,
för att hjelpa till vid afklädningen, ty regeringsrådet
var ytterst punktlig i allt hvad som rörde helsan. —
Han ville dra strå med döden och narra förgängelsen
att glömma sig.
”Regnar mycket i qväll, stormar också, herr
regeringsråd”, sade den gamle tjenaren; ”klockan slog
just nu nio i St. Clara.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
