- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
449

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Jaså”, yttrade regeringsrådet och stack in i en
låda det förseglade papperet, som redan var försedt
med vittnen, helst desse tecknat på utan att se
innehållet, något, som just var efter regeringsrådets sinne
— att ej veta något, att blindt vara med — se det
var bra. Sedan detta skett, begaf han sig till sängs
och klockan half tio var det mörkt i våningen;
regeringsrådet sof godt.

Då kammartjenaren andra morgonen kom in med
chocoladet, låg regeringsrådet orörlig, så som han
somnat om qvällen. Ett slugt leende låg på de tunna
läpparne; men de mörka, stickande ögonen, som eljest
genast öppnade sig och plirade slugt fram under de
buskiga ögonbrynen, stodo halföppna, glasaktiga, matta
och brustna. Regerings-rådet hade slumrat in i
döden, lugnare, fridfullare, plågfriare än lill-Stina — han
hade aldrig ångrat, han hade ej med en tår sökt
aftvå sin skuld och ändå dog han lugn och stilla, utan
att tänka derpå, utan fasa och utan kamp.

Ar det rättvist att barnet våndas i plågor och den
gamle brottslingen slocknar som ett ljus, att
samvetsångrens taggar stinga den känsliga oskuldsengeln, men,
ej förmå genomtränga egoismens skal och träffa det
uttorkade hjertat?

Ja, det är rättvisa äfven det, ty tungan på den
eviga rättvisans vågbalk står midtöfver grafven — der
måste det väga jemnt, huru också det slog öfver på
denna sidan om jemnvigtspunkten.

Då anden blir fri, känner han sig i samma mån
vara det, som han här hunnit med ånger och
kärleksfull förtröstan sönderdela’sin börda, då är han fri från
mycket, som eljest skulle tyngt på själen, och blott
ärren af hvad som varit äro qvar, till ett tecken att
intet glöms af den eviga rättvisan. Men kände han
ingen ånger? Kände han intet här? Med hvilken
centnertyngd väger det då ej nedåt — hvad är väl då
frihetskänslan och frihetsbegäret, då vingarne kännas
blytunga och kraft att lyfta dem saknas!

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free