Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomknopparne brista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har dock menskligheten gått ett steg framåt på
kärlekens och försoningens väg. Längre och längre
hvilar kriget till dess det glöms. Men under tiden följer
upptäckt på upptäckt, menniskan förskonas allt mera
från att vara en maskin endast eiler ett djuriskt
verktyg — hon får tid att utveckla sin andliga kraft, hon
blir mera fri och, i mån af sin inre frihet och
för-ståndsklarhet, i stånd att inse att hon är här för att
samverka med, men ej motverka sina bröder.”
”Jag tror dig”, sade Stjernros, ”men när händer
detta? Ännu ser det svagt ut.”
Berndtson smålog. — ”När det händer? Det vet
jag icke; men nog af, jag är öfvertygad att det måste
hända, om kristendomen ej är en dikt, kärlekens tanke
ett bedrägeri och försoningens bud blott ett
munväder, det måste hända — när? frågar du. Jo, då
menskligheten är kristnad med blod och tårar och
försoningens lära lefver och får lefva bland folken, då
religionen ej blott är en sväfvande tro utan ankarbotten och
kärleken ej blott en uthängd vimpel, som spelar i
vinden, men ej för farkosten framåt; det vill säga, då
kristendomen lefver upp i handling och i kraft.”
Så sutto de begge vännerna ofta i långa
diskurser, utan att kunna afgöra frågor, till hvars lösning
vi ännu ej innehafva mera än några stafvelser; men
det roade dem likväl att dechiffrera de betydliga
karak-tererna och räkna sin njutning med framtidens stora X.
Stjernros hade alltid haft ungefär samma åsigter
som Berndtson; men han delade alldeles icke dennes
tro på visioner, fastän äfven dessa intresserade honom,
mera som kuriositeter än som verkligheter.
Men just dessa trefliga aftnar på Malma bruk, då
han fick med Berndtson förirra sig in på idéernas
område, gjorde att han fann sitt hem ännu mera
ande-fattigt än förut.
Han afföll tydligen och snart var han endast en
hamn af hvad han fordom varit; men ändå var det
ädla, manliga, frimodiga hjertat detsamma, ändå hade
han ej förlorat modet att offra allt för sanningen. Det
var en sanningens vän, som oöfvervunnen nalkades
sanningens hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
