- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
454

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomknopparne brista

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Om jag kunde begripa hvad det är som går åt
Stjernros*, sade kaptenskan till Teodora; ”han blir så
blek och affallen med hvar dag, men sjuk är han inte.

— Jag försäkrar att jag ger honom god mat, —
buljong med ägg i och en liten smula portvin, det skall
allt uppehålla krafter. Salig pappa fick alltid sådant
på sista tiden och det sågs tydligt, att han fick all sin
kraft från den maten, stackars pappa! Bara det inte
går illa med Stjernros, jag är så rädd, att han skall
dö.”

”Vi skola hoppas det bästa”, yttrade Teodora, ”låt
honom tala vid en läkare.”

”Ja. det har jag tusende gånger sagt, men se, då
svarar Stjernros: jag är icke sjuk, min lilla Aurora.

— Han vill inte höra talas om medicin. Jo, om
Stjernros dör, så sitter jag ensam på Lill-Malma, det blir
svårt för ett ensamt fruntimmer att sköta en sådan
gård. Stjernros förstår det så väl.”

”Ja, han är skicklig jordbrukare”, blef svaret.

”Ja, det är säkert, fastän han inte tyckes deltaga
mycket, så har han en gåfva att styra folket med
läm-por, så att man måste beundra honom. — Det blir
en svår sak att sköta Lill-Malma, om han faller ifrån.

— Herre Gud! hvad ändå ett stackars fruntimmer är
värnlöst, fastän Gud skall veta att jag aldrig lagt
händerna i kors.”

Den goda kaptenskan bekymrade sig ganska
mycket för sin mans aftagande helsa. Hon höll verkligen,
innerligen af honom, på sitt vis nämligen, hon ansåg
sig värnlös, utkastad utan stöd i verlden, 0111 han
skulle dö — hvem känner ej just detsamma, då man
fruktar att mista det man älskar? Hvem känner ej
ensamhetens fasa, då den ene efter den andra går bort
och man småningom finner sig qvarstående i en
främmande verld? Detta kände också kaptenskan lika djupt
som någon annan, men i hennes betraktelser insmög
sig alltid någonting praktiskt. Hennes smärta fick ej
detta rena, andligt skära, som den får, då den smugit
sig in i en flickas själ. Allt fick utseendet af att
här-flyta från egoism, utan att göra det mera än hos alla

— ty, att vi sörja är ju rent af egoism, ty eljest så
sörjde vi icke dem, som äro oss nära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free