Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blomknopparne brista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från hans själ, ty han fann att han varit verksam
inom andens verld, att hans lif ej förflutit onyttigt.
Han tog en blomma och betraktade den länge,
det var en sluten knopp. Bladen lågo hvita derinne,
overksamma, utan doft, utan fröredning, utan gagn —
snart skulle den dock slå ut och sprida sin vällukt,
färgas i ljusbadet och bära frukt. Ännu en gång
smålog han och hviskade knappt hörbart: ”den
blomman, det är jag.”
Mot qvällen slog knoppen ut sina blad och just
då de sprungo fram och fingo vällukt och färg, slöt
sig den tröttes öga — det var slut.
Den blomman, det var han.
Kaptenskan hade knappt väntat att den
flämtande lampan så snart skulle slockna. Ännu hade hon
hoppats att hennes äggbuljong och det goda portvinet
skulle uppehålla krafterna. Hon föll derföre i verklig
förtviflan och kunde hvarken gråta eller klaga; hon
satt der stum och kände djupt i hjertat, huru det var
ensamt rundtomkring henne.
Hon blef likväl genast lugnare, då Berndtson och
‘ Teodora kommo. Berndtson med sin tro kunde ej
egentligen sörja. Han ansåg sig lika säker om att
återse och tala vid sin vän, som om ej döden
kommit emellan. För honom var denna vexling, denna
förgängelse icke något annat än en ny period för
samma lif, blott i en ädlare gestalt.
Teodora deremot, som sjelf genomgått olyckans
skola, som efter en lång strid ändtligen funnit
jemn-vigt, visade Stjernros’ enda sättet, huru man kunde
återvinna herraväldet öfver sig sjelf.
Aurora blef således genast lugnare, ty det finnes
intet ögonblick, man hellre och snarare vill tro på
visionens sanning, än då man plötsligen blir lemnad
ensam och utan stöd. Man förutsätter nämligen, att
anden ännu alltid beständigt med kärlek fäster sig vid
dem, han lemnat qvar och det måste också så vara,.
0111 nämligen de förut verkligen tillhört hvarandra,
om de förut sig emellan egt ett andligt kärleksband,
detta slites icke, ty det tillhör den andliga
verksamheten. Deremot brista alla jordiska, de måtte vara
materiens eller den menskliga ordningens och det fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
