- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
463

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Berndtsons dagbok

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mitt hjerta. Jag fann dem begge ega en slags likhet
i sinnet, en motsvarighet, som endast låg i deras
andliga natur och var oberoende af allt jordiskt. En
frånvaro af menniskofruktan, som är detsamma som
gudsfruktan, ty ingen kan på en gång frukta Gud och
menniskorna, utgjorde det gemensamma, oförklarliga,
som gjorde att jag aldrig kunde tänka mig den ene
utan att också ej alltid tänka mig den andre. Desse
begge voro Stjernros och Lill-Stina från kolartorpet.
Äfven han tycktes ha en dunkel aning om ett sådant
själsförbund, fastän han aldrig sett henne och blott
berättelsevis kände det lilla barnet, som dog, då han
var yngling.

Lill-Stina har ofta uppenbarat sig för mig. Hon
har talat vid mig, ofta, mycket ofta om hvad hon
erfarit. Jag kan ej fatta det allt; men jag förstår, att
der på andra sidan finnes en natur, men högre,
ädlare, renare än vår. Der sorla floder af flytande
de-mant under skogar, hvilka glänsa i guld och grönt,
som de skiftande fjädrarne på en colibri. Der susa
vindar, svala, friska och välluktande, öfver de saliges
öar. Der leker ett ljushaf med vågor, som bryta sig
i tusende färger och i det landet bor der ett folk,
hvars kropp är ljus och hvars själ är klarhet. Så har
man sagt mig. Huru menniskan genomlöper, efter
puppfällningen en ny serie af utvecklingar, huru
hennes väsende, efter den rigtning det fått här, der blir
vinglöst och faller’ eller får vingar och stiger uppåt
till sin sista fulländning att lefva i Gudi — att bli ett
med Honom och dock ett särskildt fritt väsende,
liksom det lydiga barnet, som lefver i sin faders hus,
har egen vilja, men dock sin faders vilja, och är
genom kärleken en fri medborgare i det husliga
samhället, hvars lag är dess lycka. Men hon nämde dock
aldrig ett ord om Stjernros; dock sade hon: Mitt lopp
är ej fulländadt. Jag är ej en utan blott en half
varelse och lefver således ej i den klarhet, som endast
fulländningen kan ernå.

Jag förstod henne icke klart — i dag blef det
tydligt.

Då jag reste från Lill-Malma i dag, fann jag, då
vagnen passerade skogen, att mitt sinne öppnade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free