- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
465

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Berndtsons dagbok

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

brusa under hvalfvet. Jag följde ceremonien med
uppmärksamhet, men mitt inre sinne var ej verksamt.
Jag såg och hörde ej annat än de alla sågo och hörde
tillika med mig.

Men då vapnet låg krossadt på golfvet och de tre
mullskoflarne fallit på kistan och orgeln åter började
att ljuda, förnam jag midt igenom sorgepsalmen
liksom en aflägsen sång. Den blef allt klarare, allt
högre, allt renare, orgeln ljudade än, men dess
harmonier öfvergingo till ett aflägset brus, liksom det
vågorna göra mot stranden, men äfven detta försvann i
samma mån som den himmelska andesången kom
närmare.

Plötsligen fylldes kyrkan af ett klart skimmer, som
ej tycktes komma in genom fönstren och som
ingenstädes lemnade någon skugga. Jag kastade
ovilkorli-gen min blick upp på altartaflan, der jag fordom
tecknat Stinas barnagoda ansigte. Jag såg blott en]
målning. Det syntes som själen flygtat ur detta hulda
anlete, som så ofta med strålande ögon betraktat
Stjernros. Nu var, i det himmelska ljuset, taflan ej
mera densamma, hvad der stod måladt var ej mera
en bild ur verkligheten, utan blott en usel
efterhärm-ning utan färg, utan sanning och lif.

Det är således icke dragen, som göra att en bild
eller en tafla rycker till sig vår kärlek. Det är en
ande som fäster sig vid en form, som passar hans art.
Det är ett lefvande väsende, som blickar fram i de
målade ögonen och som ger sanning åt de
konstgjorda dragen. — Så skapar konstnären icke sjelf, det är
en annan skapare utom honom, som för hans inre
sinne uppenbarar sin bild, den form, under hvilken
han kan bli synlig — och se, derföre fick Stefanus
Emilias och engeln kolarflickans drag, ty det var
deras ande, som skulle lefva i den bild jag målade.
Nu voro de fria begge — och bilderna, det
kroppsliga uttrycket föll till intet — det var blott en
målning.

Blott några ögonblick betraktade jag taflan; men
kyrkdörrarne gledo upp, liksom rörde af osynliga
händer. Sången klingade högre, dess harmonier tycktes
sväfva fram från hvarje sten i muren, från hvarje

Altartaflan. 30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free