- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
471

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

låt uppriktigheten), jag väntade mig idel gamla
herrar, som rusade på mig för att känna mina politiska
åsigter, och unga herrar, som skulle betrakta min
hals-duksros och fruntimmer, hvilka skulle krama mig på
nyheter, som en stackars fönstersvamp. Det var
således ej underligt att jag föreföll något generad och
det är mer än troligt, att man ansåg mig vara en
stursk och högmodig persedel, då egentligen allt det
der låg i halsduksknuten — der hade de knuten.

Sällskapet var talrikt; min goda vän hade sörjt
för att jag skulle få en profkaria af, hvad orten hade
att erbjuda af bildadt folk. Presentationen skedde
ordentligt; jag fick syn på den konservative, som hade
dottren, den liberale sonen, som fått korgen och
likaledes de begge politiska utmärktheterna med
qvar-narne.

Utom dessa var der en mängd mindre
prononse-rade personer, som sågo beskedliga och nyfikna ut
och som troligen tillhörde medelvägen.

Ändtligen kom jag genom trängseln längre fram
i rummet och blef presenterad för en man af några
och sextio års ålder, en skön, stolt och rask gubbe,
med hvita lockar kring den höga pannan.

71Det är brukspatron ***”, sade min vän.

Den ståtlige gubben smålog vänligt och såg mig
in i ögat med en blick, som på en gång bortjagade
min vresighet och gjorde mig till samma beskedliga
menniska, samma naturbarn, som jag så gerna hade
velat vara. Jag fattade genast förtroende till dessa
ögon — och, hade jag ej varit till spillo gifven, så
hade jag stannat der jag var; men som
Stockholms-främmande betraktad, var jag dömd att visas för
sällskapet — och jag måste tåla.

En tjock herre, med rutig sammetsväst,
guld-pitschaft i uret och en gigantisk karniolring på
fingret, grep sig först an att examinera mig. Han
betraktade mig en lång stund med ett par klotrunda,
ljusa ögon och sade ändtligen:

”Herrn (förlåt jag vet ej titeln) kommer nyligen
från hufvudstaden?”

”Ja.”

”Gement varmt och otrefligt på storgatorna?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free