- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
474

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

då målare — hm, har genomgått underliga öden.
Intressant att tala med.”

”Ja, ganska intressant”, upplyste trindögat; ”en
af vår orts rikaste karlar, en verklig respektabel gubbe
med alla sina kuriösa åsigter.”

Allt detta stegrade min nyfikenhet. Jag sökte att
göra mig lös och blef det ändtligen, fastän med möda.
Den sköna gubben hade sutit stilla på sin plats och
deltog ej i de sorlande samtalen stort mera än med
ett och annat ord och ett godt småleende, som tyckte
härleda sig från att han med barnslig fromhet
betraktade såväl det onda, det missbildade och föraktliga,
som det löjliga. Jag visste ej riktigt hur jag skulle
börja samtalet med honom; men han pekade sjelf på
en ledig stol bredvid sig och sade småleende:

”Kom hit, ni har stått nog länge.”

Jag satte mig vid hans sida och visste verkligen
icke (man kan vara något tafatt ibland) något annat
att börja med än med väderleken. Men vi voro snart
inne i ett varmt samtal, den goda gubben ledde sig,
med en beundransvärd kombinationsförmåga, från ämne
till ämne, hans språk blef allt varmare, lifligare och
bildrikare, hans goda ögon strålade af en mild, helig
eld. Vi voro snart inne på tal om andeverlden.

Nu är saken den, att jag ej någonsin kunnat få
mig till att anse mitt eget förnuft eller ens mitt
tide-hvarfs hela kunskapsförråd nog stort för att förkasta
allt, som jag ej förstått — det kommer sig kanske
deraf, att jag har klenare förstånd än andra; men nog
af, jag anser ingenting så löjligt eller så oförståndigt,
att det ej förtjenar forskning och tron derpå —
aktning. Jag hörde honom derför gerna, jag hörde
honom med vördnad, ty en fast förtröstan till hvad som
helst, äfven till någonting skenbart, är i och för sig
sjelf något vördnadsvärdt. .

Vårt samtal räckte ganska länge och allt varmare
blef jag om hjertat, ty det var ett varmt hjerta som
meddelade mig sina verkliga eller inbillade
erfarenheter, sin tro och sitt hopp.

Vårt samtal afbröts af den goda, vackra frun i
flors-schalen, som påminde den gamle att klockan var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free