Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. kap. En glad jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hämnas på den nedrige. Nu drogos förhängena tillsammans, hvarefter publiken hvilade sig, åt konfekt och diskuterade operans förtjenster.
Publiken gaf sedan med stampningar o. s. v. sin missbelåtenhet tillkänna öfver att det dröjde för länge innan förhängena skildes åt igen, men när man fick se hvilket mästerverk maskinisten åstadkommit, förspordes intet knot öfver det långa uppehållet. Det var i sanning någonting storartadt! Ett torn höjde sig mot taket; midtpå detsamma såg man ett fönster, hvari brann en lampa, och bakom den hvita gardinen satt Zara i en blå och med silfver prydd klädning, väntande pa Rodrigo. Och nu kom han in i
en grann drägt, med befjädrad mössa, röd kappa, kastanjebruna älskare-lockar, en gitarr och ryssläder-stöflarne naturligtvis. Knäfallande vid tornets fot, sjöng han en serenad i smältande toner. Zara svarade, och efter en rörande musikdialog samtyckte hon att fly med honom. Nu kom styckets sjelfva glanspunkt. Rodrigo frambar en repstege med fem pinnar i, kastade upp dess ena ända och besvor Zara att klättra ned på den. Ängsligt smög hon sig ut genom gallerfönstret, lade sin ena hand på Rodrigos axel och var just i begrepp att behagfullt klättra ned, då hon
vid älskarens: “O, o, Zara!“ glömde bort sitt släp — det fastnade i fönstret, tornet vacklade, föll med ett förfärligt brak och begrof de olyckliga älskande under
sina ruiner!
Ett allmänt anskri hördes, då ryssläderstöflarne i ursinnig fart rördes fram och tillbaka öfver ruinerna och ett guldlockigt hufvud dök upp samt utropade: “Sade jag er inte det! Sade jag er inte det!“ Med underbar själsnärvaro inrusade don Pedro, den grymme konungen, drog fram sin dotter och yttrade hastigt afsides till henne:
Skratta inte! Låtsa som om det hörde till pjesen,“ och sedan han framkallat Rodrigo, förvisade han honom ur sitt riko under uttryck af vrede och förakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
