- Project Runeberg -  Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy. En tafla ur lifvet i hemmet /
36

(1871) [MARC] [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. kap. Laurences gosse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jade dansa. Margret blef uppbjuden genast, och hon
trippade omkring så förnöj clt i sina trånga kängor,
att ingen kunde gissa till hur ondt det gjorde i den
leende kickans fotter. Hanna såg en rödhårig gosse
närma sig det hörn der hon stod, och som hon var
rädd att han skulle bjuda upp henne, kröp hon in i
en fönstersmyg, der gardinerna voro nedfälda, i
afsigt att åse dansen derifrån och roa sig för sig
sjelf. Till all olycka hade en annan blyg person
valt samma tillflyktsort, ty då gardinen föll igen
bakom Hanna, stod hon ansigte mot ansigte med
“Laurences gosse. “

“Ack, min Gud, jag visste inte att det var
någon här förut!" sade Hanna stammande och ämnade
draga sig tillbaka lika fort som hon kommit in.

Men gossen skrattade och sade vänligt, ehuru
han såg litet häpen ut:

“Bry er inte om mig; stanna qvar, om ni så vill."

“Stör jag er inte?"

"Inte alls. Jag har satt mig här, emedan jag
just inte har några bekanta och är liksom litet blyg
till en början, som ni väl kan förstå."

“Så är det med mig också. Var snäll och gå
inte bort."

Gossen satte sig ned igen och såg på sina stöflar
tills Hanna, som ville visa sig artig och obesvärad,
sade:

“Jag tror jag liar haft det nöjet att se er förut.
Ni bor visst nära oss, eller hur?"

“Straxt bredvid," svarade gossen, i det han såg
upp och brast i skratt, ty Hannas tillgjorda sätt
föreföll honom något löjligt, när han kom ihåg hur
obe-sväradt de hade pratat om cricket vid det tillfälle
då han bar hem katten.

Nu var Hanna åter sig sjelf och skrattade äfven,
när hon helt glad sade:

“Vi hade så roligt af er vackra julpresent."

“Den var från farfar."

“Men det var ni som sade åt honom, eller hur?“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/alungaq/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free