Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. kap. Betty finner palatset Prydelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biblioteket och narrade med sin kritik herr Laurence
att skratta; Amy ritade af taflorna och Laurie spelade
värd i huset på det mest älskvärda sätt.
Ehuru Betty så gerna skulle velat sätta sig ned
vid pianot, kunde bon ej taga mod till sig och ga
Öfver till “Välsignelsens boning", sona Margret kallade
det stora huset. Då hon en gång kom dit med
Hanna, möttes hon af så bistra blickar ur den gamle
herrns ögon — hvilken icke visste att hon var skygg
af sig — och ett så ljudligt “hä!“, att hon, skälfvande
i alla leder, tog till flykten och förklarade sig aldrig
mer vilja återvända dit, ej ens för pianots skull.
Hennes fruktan kunde ej besegras hvarken genom
öfvertalning eller lockelser, tills slutligen saken pa
något mystiskt sätt kom till herr Laurences öron och
han grep sig an med att ställa allt tillrätta. Under
ett af de korta besök han ibland gjorde hos fru
March ledde han samtalet på musik och berättade
om stora sångare och sångerskor som han hört samt
anförde flere så intressanta anekdoter om dem, att
Betty oinöligt kunde längre sitta q v ar i sitt hörn
utan smög sig allt närmare och närmare den gamle
herrn, liksom hade han förhexat henne. Hon
stannade bakom ryggen på hans stol och lyssnade, med sina
stora ögon vidöppna och kinderna i brand under
inflytande af denna för henne ovanliga föreläsning.
Låtsande som om Betty ej funnits inne i rummet,
talade herr Laurence vidare om Lauries läsning och
lärare och sade dervid till fru March liksom om han
fått en idé:
“Gossen försummar nu för tiden sin musik, och
jag är ganska belåten dermed, ty han var på väg att
vurma derför. Men pianot far illa af att inte
begagnas. Vill inte någon af edra flickor springa öfver
ibland och spela litet, så att det håller stämningen?"
Betty tog ett steg framåt och knäppte hårdt
ihop sina händer för att icke klappa i dem af
förtjusning, hvartill hon kände sig oemotståndligt frestad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
