Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. kap. Camp Laurence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“liten gåsvakterska, som vaktade hundra feta
gäss,“ fortfor Amy, när Sallys uppfinningsförmåga svek.
Den lilla flickan frågade en gammal gumma hvad
hon skulle göra för att hjelpa dem. — “Det kunna
dina gäss säga dig, ty de veta allt,“ svarade
gumman. Då sporde hon gässen hvad hon skulle göra
för att skaffa riddarne nya hufvuden, och nu öppnade
de alla sina hundra näbbar och skreko —
“kål,“ fortfor Laurie genast. “Just det,“ sade
flickan och skyndade efter tolf vackra kålhufvuden i
trädgården. Dem satte hon nu pa riddarne, hvilka
genast fingo lifvet åter, tackade henne och gingo
förnöjda sin väg utan att märka skilnaden mellan
sina gamla och nya hufvuden, ty iveriden funnes det
så många andra hufvuden liknande deras, att ingen al
dem tänkte derpå. Den riddare för hvilken vi intressera
oss mest återvände för att finna det vackra ansigtet
och fick så veta att prinsessorna spunnit sig fria och
allesammans blifvit gitta utom en. Han blet i högsta
grad upprörd vid denna underrättelse, och efter att
ha kastat sig upp på fölungen, som troget töljt med
honom trots alla hinder, sprängde han at till slottet för
att se hvem af prinsessorna som var qvar. Tittande
öfver häcken, såg han sitt hjertas herrskarinna plocka,
blommor i trädgården. “Vill ni ge mig en ros?“
frågade han. “Hi måste sjelf hernta den, ty jag kan
inte komma ut till er, hvilket också inte heller
passar sig,“ svarade hon, ljut såsom honing. Han
försökte att klättra öfver häcken, men den tycktes
honom blifva allt högre och högre, da ville han tränga
sig genom den, och biet allt tjockare och
tjockare, så att han greps af förtviflan. Hu bröt han
tålmodigt af gren efter gren, tills han lyckades göra
ett litet hål, hvarigenom han kikade in, sägande i
bedjande ton: “Släpp mig in! Släpp mig in!“ Men
den vackra prinsessan tycktes inte första honom, ty
hon fortfor helt lugnt ätt plocka sina rosor och lät
honom sjelf försöka bana sig väg in till henne. Huru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
