Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. kap. Luftslott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ehuru Laurie hade väl ett halft dussin hattar,
drog det ut på tiden innan han hann få reda på en
af dem, och sedan blef det ett letande efter nyckeln,
hvilken han slutligen fick reda på i sin ficka, hvilket
allt gjorde att flickorna voro alldeles ur sigte, när
han väl kom ner och skyndade efter dem. Tagande
ginaste vägen till båtskjulet, stannade han der för
att invänta dem, men då inga systrar syntes till,
sprang han upp på en närbelägen kulle för att
re-kognoscera terrängen. En lund af granar och buskar
prydde en at dess sidor, och derur hörde han ett
ljud som icke kunde förvexlas med granarnes sus
eller syrsornas sömniga sång.
“Nå,, men här är ju riktigt vackert!“ tänkte
Laurie tittande fram ur buskarne och seende sig
omkring, ty nu var han fullkomligt vaken och vid godt
humör igen.
Det var också en vacker liten tafla han såg,
ty systrarne sutto tillsammans i ett skuggrikt hörn,
medan de genom löfverket nedträngande solstrålarne
sökte bekämpa den svaga skymningen omkring dem.
Den välluktångande vinden spelade genom deras hår,
svalkande de heta kinderna, och skogens små
invånare skötte sina bestyr såsom om flickorna för dem
voro icke främlingar utan gamla bekanta. I sin
skära klädning satt Margret bland den rika grönskan
pa sin kudde och sydde, ljuf och frisk såsom en
törnrosknopp, så vackert med sina hvita händer. Betty
satt och sorterade kottar, som det var godt om under
odörtblommorna bredvid henne och afhvilkahon sedan
gjorde vackra saker. Amy ritade afen grupp ormbunkar
och Hanna stickade, medan hon läste högt ur boken
hon haft med sig. En skugga for öfver Lauries
an-sigte under det han betraktade dem, ty han kände
att han, sasom ej inbjuden, borde aflägsna sig: men
han dröjde likväl qvar, fy der hemma tyckte han
det var sa ödsligt och det lilla sällskapet i
skogsdungen förekom honom så inbjudande. Han stod så
stilla, att en ekorre, som var ifrigt sysselsatt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
