Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. kap. Laurie ställer till förargelse och Hanna stiftar fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefvet afiättadcs i samma ordalag som en
person använder mot en annan den han tilltogat en stor
förolämpning. Hanna böjde sig ned öfver^den gamles
skalliga hjessa och tryckte en kyss derpå, hvarefter
hon sprang uppför trappan och smög in brefvet under
Lauries dörr, dervid hon genom nyckelhålet rådde
honom att vara eftergifven och ej glömma hvad han
var skyldig sin farfar samt några andra mer eller
mindre angenäma råd. Då Hanna äfven denna gang
fann dörren stängd, gick hon sin väg, öfverlemnande
åt brefvet att uträtta hvad det skulle, men hon hade
ej hunnit mer än några steg förrän den unge herrn
kom hasande utför ledstången och inväntade henne
vid nedra ändan af trappan, sägande med sitt mest
okonstlade ansigtsuttryck:
“Hvad ni är för en snäll flicka, Hanna! Fick
ni inte stryk af honom ?“ tillade han skrattande.
“Nej, han var på det hela taget riktigt hygglig".
“Ah, det går då alldeles på tok! Också ni ger
mig på båten, och jag som just gjort mig i ordning
att dra för hin i våld!“ började han urskuldande.
“Tala inte så der, Laurie! Sia upp en nytt
blad i din lefnads bok, min son, och börja om igen!“
“Jag har nu tillräckligt länge gått på med att
vända om och förstöra dem som jag förr brukade
göra med mina skrifböcker, och jag börjar om sa
många gånger, att jag aldrig kommer till slutet,"
sade han klagande.
“Gå och ät nu, så känner ni er bättre sedan.
Man är alltid vid dåligt humör då magen är tom,"
svarade Hanna och smög sig derpå ut genom porten.
Laurie begaf sig derpå till middagsbordet, der
han träffade farfadern, som var vid ett riktigt
helgona-liumör och under hela dagen visade ett förkrossande
aktningsfullt uppförande mot sonsonen.
Alla trodde att nu allt var på don gamla foten igen
och att det lilla åskmolnet dragit förbi, men olyckan
hade dock skett, ty ehuru de andra förgäto den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
