- Project Runeberg -  Amaltheamännen och strafflagen /
10

(1914) [MARC] Author: Gustaf Henriksson Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amaltheamännen och strafflagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men varför då straff? Och hur gör man? Man
kan låta honom få sitta inspärrad i fängelset på
livstid, endast och allenast därför att en
strafflagsparagraf dömt honom till livstidsstraffet. Men till
vad och för vem tjänar då bättringen? För ett
kommande liv hinsidan graven, kanske? För
fångvårdens styrande herrar? För samhället?
Men vad har samhället för gott av hans bättring,
där han sitter inspärrad i ett livslångt fängelse?

De från gamla testamentet hämtade
vedergällningsteorierna, enligt vilka ont skall vedergällas
med ont, ha förlorat allt flera av sina anhängare.
Själva Königsbergfilosofen Immanuel Kants
auktoritet har inte kunnat rädda folk från avfall från
vedergällningsläran, hur man än sökt omge den
med ett filosofiskt skimmer.

Det är endast ur det sociala självförsvarets
synpunkt som man ännu låter nutidens frihetsstraff
äga giltighet. Men straffen ha då i själva värket
till väsentlig del förlorat sin karaktär av straff.
Man isolerar brottslingen för det han är farlig
för individ och samhälle, liksom man av samma
skäl isolerar en sinnessjuk människa som
uppträder vilt och gör skada utan att man däri kan
finna ringaste förnuft. Man fråntar honom hans
frihet, men man straffar honom inte. Icke
strafffängelser utan isoleringsanstalter är vad samhället
då möjligen kan behöva.

Straffet är, säga våra modärna kriminalister,
varken det enda eller det viktigaste, det bästa
eller det nyttigaste medel till bekämpande av
brotten. Sålunda säger en facklärd, som är både
justitieråd och juris professor vid ett utländskt,
tyskt universitet, von Liszt, att straffet är icke
det enda medlet till brottets bekämpande utan
blott ett av dessa medel och långt ifrån det
viktigaste. En annan i det sociala tänkandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:10 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/amalthea/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free