Andras sång går opp för världens troner
eller virvlar bort i viraksröken
vilken tänds för några jältespöken
eller för en marknad nuckas ben
eller mänskoslaktens bataljoner
eller kanske för en gammal trasa
som har fladdrat över slagfälts fasa
varest suckar och granater ven.

Men jag vill ej sjunga för de döda
och ej heller för det glada livet
som blev lättingar och lollor givet
till förströelse och tidsfördriv.
Huru tungt i glädje att föröda
timmar, vilka fylls av andras tårar!
Ack, att liggä död som lik på bårar
är ett liv mot dessa bröders liv.

Alltid stiger dagen lika dyster,
alltid sjunker natten lika däven,
aldrig styr en tankefarkost stäven
hän mot hoppets Vinland för de tre.
Hopplöst ser de sommarns sparvlek yster,
hopplöst hör de vinterstormen vina,
hopplöst ser de höst och vårar tina
i de dömdas domnande armé.

Liv, ack liv, som blev i sten begravet,
skall en gång ej dina grifter rivas
och av blommor dina vallar livas,
varest nu blott smutsigt ogräs gror?
Hör på bruset ifrån mänskohavet:
“Ned, I murar, som oss arma skiljen!
Ned i grus den grymma grå bastiljen!
Ge dem åter åt sin far och mor!“