Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Amnesti åt Amaltheamännen, februari 1914
- Trenne skäl för Amaltheamännens benådning (Knut Wicksell)
- Stockholms arbetarekommun och Amaltheamännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trenne skäl för Amaltheamännens
benådning.
Det första skälet är, att över huvud ingen
människa, hur brottslig hon än må synas,
har sin rätta plats i ett straffängelse.
Statens straffande verksamhet vilar (liksom
religionen) ytterst på den föreställningen, att
en människas handlingar ha sin rot i henne
själv. Mot den onda vilja, som tar sig
uttryck i brottet, bör därför, menar man,
ställas ett lidande, straffet, såsom dess
nödvändiga motvikt, ty först så kan den
gudomliga eller mänskliga rättvisans vågbalans
bringas till jämnvikt. Hela detta
föreställningssätt är dock, såsom vetenskapen
längesedan visat, grundfalskt. Våra tankar och
handlingar bero i varje minsta detalj på vår
hjärnas beskaffenhet, men att tillfoga någon
ett lidande därför, att han fötts till världen
med en illa utrustad hjärna eller varit
utsatt för inflytanden, varigenom den normala
utvecklingen av hans själsliv fördröjts eller
snedvridits, är ju meningslöst.
Den enda förnuftiga behandlingen av
brottslingar måste gå ut på, dels en sjukvårdande,
dels en uppfostrande verksamhet, men
ingendera av dessa kräver med nödvändighet
lidandet såsom medel, och om detta icke helt
kan undvikas, borde det i varje fall
inskränkas till det minsta möjliga. I en mängd fall,
ja de flästa fall, torde man helt enkelt kunna
lita på, att sorgen över den begångna
dåliga handlingen hos den brottsliga själv för
framtiden skall verka såsom ett tillräckligt
avhållande moment. Den sociala känslan,
säger Darwin, eller vad vi av gammalt kalla
samvetets röst, finnes av naturen nedlagd
hos en var någorlunda normalt utrustad
person och gör sig oemotståndligt hörd, även
om den för tillfället överröstats av lidelsens
stormar. Gent emot unga brottslingar —
och de allra flesta brottslingar börja såsom
helt unga — gäller det dessutom att utan
dröjsmål söka ersätta en vanligtvis i hög
grad försummad uppfostran; varemot, om
den unge lämnas att ensam i cellen ruva
över sin olyckliga belägenhet eller ock att
sällskapa med andra, redan djupt sjunkna
medfångar, fängelset oftast blir en plantskola
till nya brott.
Kriminalstatistiken bekräftar på ett slående
sätt dessa satser. I straffängelserna är, som
man vet, återfallsprocenten enorm; i
England ha på senare år av för grövre brott
dömda personer ända till åttiosju procent
förut varit straffade för större eller mindre
förseelser. Däremot hade av 10,000
personer, som erhållit s. k. villkorlig dom, d. v. s.
tills vidare lämnats på fri fot, med eller utan
uppsikt eller uppfostringsåtgärder, icke fullt
två procent sedermera dömts för nya brott[1].
Dessa siffror äro ju icke fullt jämnförliga
med varandra, men i varje fall peka de starkt
i den riktning, att det bästa och
verksammaste botemedlet mot brottet är —
undvikande av allt straff.
Men för det andra, och i den mån
samhället för sitt eget skyddande måste hålla
uppsikt med lagöverträdare och i nödfall taga
dem i förvar, bör graden av tvång tydligen
mätas gonom graden av samhällsfarlighet.
Verkligt sinnessjuka, t. ex. med mord- eller
mordbrandsmani behäftade personer, kunna
tydligtvis icke tillåtas att gå lösa, men deras
plats är icke i ett fängelse, utan på en
kriminalasyl, och deras vidare behandling
tillhör sjukhusläkaren. Gent emot själiskt
friska åter, söm endast av en eller annan stark
frestelse eller impuls drivits till brott, torde
samhället — åtminstone under vanliga lugna
tidsförhållanden, eller sedan sådana på nytt
inträtt — kunna nöja sig med att icke helt
släppa dem ur sikte och att tillse, att
frestelsen till nya brott så vitt möjligt
undanhålles dem, dock utan att beröva dem
friheten och därmed möjligheten att arbeta för
sitt och de sinas uppehälle, varigenom
straffet dessutom ej sällan går hårdast ut över
alldeles oskyldiga personer.
Se vi på det föreliggande fallet, så torde
samhällsfarligheten hos dessa tre fängslade
ynglingar vara ungefär lika med noll. Ingen
av dem hade förut varit åtalad för brott, de
drevos icke vare sig av vinningslystnad eller
personligt hat eller hämnd, utan ville i
ungdomlig entusiasm »slå ett slag», hur
missriktat man än må döma det, för sina
klassbröders frigörelse från kapitalismens
övergrepp. Det vill då sannolikt en ovanligare
kombination av omständigheter till för att
på nytt fresta dem till någon våldshandling,
och även om en sådan frestelse förelåge,
skulle väl minnet av att, om än mot sin
vilja, ha varit orsaken till en medmänniskas
död verka som ett starkt avhållande motiv.
För deras egen del torde man alltså
kunna vara tämligen lugn. Däremot kan det
ju med något mera fog sägas, både här och
i liknande fall, att med straffrihetens
införande bortfaller den avskräckande verkan på
andra, som straffhotet väl alltid i större
eller mindre mån är ägnat att utöva. Men,
utom det motbjudande i att låta en person
lida för en annans bästa, månne icke nämnda
mål lika väl kan nås genom andra och vida
bättre medel? Jo förvisso. Om samhället
oavlåtligen strävade efter att för samtliga
sina medlemmar i möjligaste mån borttaga
själva frestelsen till brott, så skulle också
brottens antal nedsjunka till ett minimum.
Framförallt måste det avhålla sig från att
genom sin egen lagstiftning eller bristande
lagstiftning självt framkalla dylika frestelser.
Och därmed komma vi till det tredje av de
skäl, som borde föranleda till
Amaltheamännens frigivning: samhällets dryga medskuld
i den förövade våldshandlingen. I en
förträffligt skriven motion vid fjolårets riksdag
har G. Steffen fäst statsmakternas
uppmärksamhet på den blodiga orättvisa mot
vårt lands arbetare, som begås, då deras
enda egendom, deras arbetskraft, får
godtyckligt bringas i vanvärde genom
införskrivande av billig utländsk arbetskraft; och än
mer, dä vid uppstående arbetskonflikter
deras enda vapen, solidariteten,
sammanhållningen, vrides ur deras hand genom ett
hänsynslöst värvande av strejkbrytare i
utlandet. Denna motion mottogs, kan man säga,
med välvilja av det utskott, som hade att
behandla den, i det den hänsköts till
regeringens övervägande vid utarbetandet av en ny
invandringslag. Om alltså insikten om de
nuvarande lagbestämmelsernas bristfällighet
på denna punkt börjat vakna hos
statsmaktens handhavare, borde ej detta i främsta
rummet få lända dem till godo, som fallit
offer för denna brist? Att våra makthavande
skulle utan vidare underskriva alla de här
utvecklade synpunkterna, vågar jag visserligen
icke förutsätta, och i det hela är det ju
lättare för en privatperson att yrka på
skonsamhet än för dem, som fått sig
samhällsordningens upprätthållande anförtrott, att
alltid utöva skonsamhet. Men en känsla av
medlidande med olyckliga medmänniskor
finnes och bör finnas hos oss alla. »Naturen
har velat, att jag skulle vara barmhärtig,
fäderneslandet, att jag skulle vara sträng»,
säger Cicero på tal om sitt konsulat, »men
att jag skulle vara grym, kräver varken
naturen eller fäderneslandet.» Månne icke dessa
stackars ynglingars kvarhållande i hårt
fängelse nu in på sjette året ur alla
synpunkter måste betecknas såsom en onödig och
förhatlig grymhet?
Stockholms arbetarekommun och
Amaltheamännen. På Stockholms arbetarekommuns
möte den 3 februari frambar Einar
Ljungberg en motion, vilken kommunen enhälligt
beslutade att som sin framföra vid den
stundande partikongressen och vari yrkas att
därest ej den stora petitionen skulle
medföra önskat resultat, partikongressen
instämmer i kravet på amnesti och uppdrager åt
partistyrelsen att arbeta härför.
[1] Se en artikel i Contemporary Review för
mars 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/feb1914/0002.html
