- Project Runeberg -  Amnesti åt Amaltheamännen / Februari 1914 /
3

(1914)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amnesti åt Amaltheamännen, februari 1914 - Amnesti! (Carl Lindhagen) - Frigivning på hedersord (Henning von Melsted)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

AMNESTI!

Av CARL LINDHAGEN.
———


Över all rättskipning svävar i alla tider
tvenne mene tekel: det gamla romarordet,
summum jas summa injuriu eller högsta rätt
är högsta orättvisa, samt folkuppviglaren
nasaréens ord, dömen icke, så skolen I icke
varda dömda,

Den världsliga rätten är ett stort tillbygge,
den mänskliga rättvisan väges på guldvikt.
Därför flammar det strid alltjämt mellan rätt
och rättvisa på djupen. Den hårda lagen
har övertaget och kväver lågorna till synes.
Men förgäves i verkligheten. Livets varma
flöden giva sig ingen rast och ro. Och någon
gång slå de upp i ljusan låga mellan
remnorna i den stora överbyggDaden.

De engelska strejkbrytarna, som natten
till den 12 juli 1908 slumrade under
Amaltheas däck, voro enligt samhällsordningen
stadda i rätt ärende, men de stodo icke i
den mänskliga rättvisans tjänst. Låtom oss
dock förstå dem. Samhällets rätt hade aldrig
givit dessa proletärer någon rättvisa. De
voro hänvisade att under försakelser söka sitt
uppehälle bäst de kunde. Tillfällena för
dem att tänka själva voro sparsamt tillmätta,
kanske inga.

De unga svenska arbetarna, som samma
natt lade bomben på Amaltheas däck, icke
för att döda utan för att skrämma, hade av
sin samhörighet med den sociala rörelsen för
människornas befrielse blivit föranledda att
tänka. Med det unga sinnets glödande hat
till orätten ville de taga rättvisans
förverkligande i egen hand, när samhällsordningen
underlät det. Låtom oss därföre förstå
dem. De voro stadda i olagliga ärenden.
De förmådde av ungdomlig iver icke tänka
tillräckligt och de besinnade icke möjligheterna
till skadegörelse å de engelska arbetarnas liv
och lemmar. Kanske förstodo de icke heller
nog dessa arbetares förutsättningar voro ur
den synpunkten även de orättvisa. Men
deras håg var på djupet oegennnyttig
och varm.

Regeringsjubiléer och dylika officiella
tilldragelser i världen pläga ibland firas med
amnesti åt lagbrytare, i synnerhet politiska
fångar. När skall amnesti beviljas för brott,
till stor del utslag av samhällets egna dåd,
för människornas skull? Det blir först när
snyftningarna från djupen höras så vida, att
lagens bleklagda nej förstummas och utlöser
sig i medkänsla. Lagens fullbordan är
kärleken.

Frigivning på hedersord.

Av HENNING von MELSTED.
———


Man kan vara ense om att den starka
spänning, som uppstod sommaren 1908 bland
hamnarbetarna i Malmö genom det engelska
strejkbrytarefartygets uppträdande på
stridsplatsen, måst urladda sig i en eller annan
katastrof. Man kan också säga, att när det
kunde förutses att någon eller några skulle
komma att framträda feom nödvändighetens
utvalda redskap, det synes för hårt att
belasta dem med straff som om de ensamma
bure skulden. Och trots alla invändningar
framstår det som en orättvisa att likställa
amaltheadådets gärningsmän med förhärdade
brottslingar värda livslång fångenskap . . .

Men den frågan kräver dock svar:

»Antag, att de nu frigivas genom
amnesti, skall deras sociala gärning då vara
slut eller hur komma de att förhålla sig?»

Ställes frågan till de revolutionära
ytterlighetsmännen, blir väl svaret från somliga:
»De skola icke mottaga någon amnesti».
Eller »Låt dem få friheten, sak samma på
vad sätt. Löften behöva ej hållas till ett
sådant pack som tjuvsamhällets
representanter! Äro de väl fria, böra de visa att de
obrutna och okuvade hysa samma åsikter som
förut och äro beredda att handla efter dem».

Och de tillägga:

»Om fångarna vinna friheten genom
amnesti, så betyder det minsann bara att
vederbörande ger vika för en folkmening nödd
och tvungen. Om också vissa garantier
begäras av fångarna för att de skola erhålla
L friheten, så sker det bara för att
bortskymma att nåden lämnas dem av nödtvång,
och då bli icke deras löften bindande utan
de ha sin fulla handlingsfrihet kvar!»

Men den stora massan av arbetare
påyrkar nog frigivandet utan att tänka sig djupare
in i saken. De begära fångarnas
utlämnande, emedan de äro av deras klass och
ungefär av samma skäl som när en nation efter
fredslut begär utlämnandet av krigsfångar
från den segrande nationen. »Kriget är slut
för den här gången, och ni göra icke med
krigsfångarna längre», heter det. »Låt oss
därför få igen de våra!»

Längre når nog ej massans reflexion.

De bästa bland de radikala och
revolutionära socialisterna medge dock enligt vad jag
tror mig veta, att de tre attentatsmännen,
därest de frigivas, måste anses såsom
förbrukade redskap i ödets hand! De ha gjort
sitt livs gärning och frihetens gåva
förpliktar dem till att sjunka tillbaka till en
obemärkt och passiv ställning. Deras levnads
sociala drama är slutspelat! Amnestien
innebär frigivandet mot hedersord att icke
deltaga i ett nytt socialt krig. Om fångarna
erkänna plikten att hålla ett sådant hedersord,
är det ett verk av fängelsestraffet, så pass
betydelsefullt att alla betänkligheter synas
böra falla.

Ty respekterandet av ett löfte är
grundvalen för varje ordnat samhälle. Där sådan
respekt finnes, där har samhället säkerligen
mer att vinna än att förlora, och föreligger
ett sådant löfte, då återbördas säkerligen
Amaltheamännen genom amnesti icke blott
till friheten utan — till en moderatare
livsåskådning!

Vad skola de nu säga därom själva?

Det förefaller mig fullkomligt oundvikligt
att petitionen om amnesti måste komma att
föranleda inhämtandet av fångarnas eget
utlåtande och vederbörande
övervakningsmyndigheters yttrande om vilket förtroende man
synes kunna sätta till deras eventuella
fredsförsäkran.

Om revolutionärer genom straff icke kunna
pacificeras, måste de interneras. Varje
samhälle, som härskar och vill härska, måste
resonera så och handla därefter.

Det tjänar till intet att sluta till ögonen
och famla efter det man vill. Erhålla
Amaltheamännen sin frihet, så äro de
socialt förbrukade! Så länge de hållas
fängslade, äro de däremot levande värden, varom
den sociala kampen kan stå.

Vilketdera ur den sociala utvecklingens
synpunkt må anses bäst, därom råda som
bekant ytterst delade meningar.

Jag när den uppriktiga förhoppningen att
då en mildare straffrättslig åskådning
kämpar sig fram över hela den civiliserade
världen, benådningen av Rosberg, Nilsson och
Stern skall kunna ske i en upplyst
barmhärtighets namn och att det moraliska mod
samhället visar genom att efterskänka
straffet, skall tillföra oss alla människor en
välgörande erfarenhet av försoning i det allas
krig mot alla, som rasar omkring oss.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/feb1914/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free