Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Amnesti åt Amaltheamännen, februari 1914
- Om amnesti och benådningsrätt i allmänhet (G H:son Holmberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om amnesti och benådningsrätt i allmänhet
Amnesti benämnes av politiker och jurister
den form av benådningsrätten som har
avseende på en bestämd klass av förbrytare
och brott, nämligen det mer eller mindre
socialt färgade politiska brottet och dess
tillskyndare.
Benådning i egentlig eller inskränkt
mening har däremot avseende på enskilda, vilka
begått brott huvudsakligen av personliga eller
individuella motiv, oavsett i övrigt deras
psykiska öch fysiska beskaffenhet.
Benådning i senare inskränkta mening är
fördenskull av väsentligen enskild eller
privat natur med hänsyn till brottslingarna,
fastän ändock en av staten utövande
offentlig akt.
I amnesti ingår alltid ett moment som
saknas i den enskilda benådningen, det
momentet nämligen att låta det gjorda vara
glömt. En finsk rättslärd uttrycker samma
sak med de orden: »att kasta glömskans
slöja över det förflutna», eller, såsom han
också säger, »att stifta fred mellan söndrade
politiska partier».
Även är det under politiskt och socialt
upprörda tider som amnesti företrädesvis
använts i syfte att återställa lugnet. Den
kom fordomtima till användning i Grekland,
varest de oupphörliga partistriderna gjorde
henne till »en nödvändighet» och i Rom under
dess kejsardöme: det är i själva verket ur
romerska rätten som benådningsrätten
överförts i modern europeisk statsrätt.
Benådning i inskränkt mening har varken
att skaffa med uppror, myteri — våra äldre
pardonsplakat voro ett slags militär amnesti —
eller med socialpolitiska oroligheter. Under det
denna hittills alltid utövats i brottmål med
grundlags rätt av konung eller president allt
efter som statsskicket är monarkiskt eller
republikanskt, finns åtminstone ett land, där
amnesti utgår icke från statsöverhuvudet utan
från riksdagen, nämligen i revolutionernas
hemland Frankrike. Där beviljas amnesti av
riksdagen genom lag.
I ett land som vårt, varest överklassen —
aldrig folket eller någon folkklass — gjort
statskupper, oegentligt kallade revolutioner,
och varest vi ännu aldrig haft sociala
resningar i europeisk mening — bonderesningarna
som förekommit i landet äro mig icke
obekanta — har politisk amnesti egt rum ett
par gånger under senare århundraden,
försåvitt jag får stödja, detta mitt, påstående
på uppgifter, av Naumann och Rydin samt
mig tillgängliga författningsregister, såsom
Quidings och1 Falkmans. Ena gången var
det under Carl Johans, andra gången under
Adolf Fredriks regering, ehuru på senare
kungens tid det icke hette amnesti utan
kungörelse.
Carl Johan var till sin amnesti nödd och
tvungen för att få ett för honom högst
besvärande »högmålsbrott» avlyst, begånget av
o. d. kaptenen i armén Anders Lindeberg,
vilken under sin journalistiska och
teaterverksamhet förgripit sig på konungens majestät
genom lasteligt tal. Den 20 oktober 1834
utfärdades den unika amnestikungörelsen.
Två dagar förut hade Carl Johan förklarat
i s. k. justitiekonselj »i nåder sig vara
sinnad utfärda en kungörelse rörande politiska
förbrytelser och högmålsbrott».
Amnestidekretet förklarar:
1:o) att Konungen genom allmän och
fullständig amnesti efterskänkte allt straff åt
dem som allt sedan hans ankomst till Sverge
blivit dömda för politiska förbrytelser och
högmålsbrott;
2:o) att de, som för sådana förbrytelser
blivit till landsflykt dömda, egde tillstånd att
till Sverge återvända samt varda återställda
i full utövning av dera före domen
tillkommande medborgerliga rättigheter;
3:o) att den eller de som till följd av
domar för ovan antydda slags brott då höllos
i fängsligt förvar skulle utan uppskov i
frihet försättas.
Visavi detta dekret är särskilt att
anmärka att över dess innehåll, hade Högsta
domstolen icke blivit hörd, emedan det
angick endast sådana brott, for vilka straff
redan blivit ådömt.
Den tidigare amnestin vi hänsyftade på
egde rum 1765 och gällde personer, vilka
flera år varit förlustiga sina borgerliga
rättigheter och »förmåner». Amnestikungörelsen
utfärdades på tillstyrkan av riksdagen eller,
såsom den på den tiden benämdes, Riksens
Ständer. Det heter i berörda, den 21 augusti
dagtecknade »kungörelse»:
»Hos k. m:t ha Riksens Ständer uti
underdånig skrivelse av den 9 i denna
månad andragit att då Riksens Ständer fört sig
de framfarna tider till sinnes och därvid
påmint sig det olyckliga tidevarv, vilket ej
längesedan eller innan tredje riksdagen tillbaka
avsöndrat ifrån riket en stor del medborgare,
fordom både hedrade och väl ansedda, och
som igenom den sedermera begångna årliga
åminnelsen därav på varje midsommars dag
förvandlat denna bland Svea inbyggare
alltifrån konung Gustaf Ericssons första intåg i
Stockholm tecknade glädjedag till en
sorgedag, så hava Riksens Ständer i anledning
härav och att dess mer utplåna minnet av
så bedrövliga tider och händelser samt på det
en allmän enighet och kärlek för
fädernesland och friheten måtte åter upplivas och
sådana personer var och en i sitt stånd bliva
nyttiga medborgare i underdånighet tillstyrkt
att k. m:t täcktes i nåder förklara ej
allenast att allt vad om midsommarsdagens
firande till en särskild hågkomst av
ovanberörda olyckstillfälle stadgat är, må upphävas
och hädanefter alldeles upphöra, utan ock
att alla de som vid Riksdagen år 1756 blivit
från ära, liv och egendom dömda samt till
livet straffade måge njuta deras förra ära och
heder till godo och deras egendom
återgivas . . .»
Dekretet avsåg frihetens återgivande åt
redan domfällda personer, nämligen åt sådana
1) som blivit »fridlösa förklarade och sin
borgarrätt förlustiga»; 2) som för statsbrott
lämnat riket eller förklarats biltog; 3) som
blivit dömda till livstids fängelse men som
»försatt sig i frihet genom flykten eller
vistas i säkerhet utrikes»; 4) som blivit in
contumaciam dömda till döden (d. v. s.
dömts ohörda ehuru kallade till domstol)
samt 5) sådana vilka »gjort sig förlustiga
att kunna väljas till riksdagsmän.»
Här saknas oss plats att ingå på vems
behörighet det är eller bör vara att «göra
nåd» eller på benådningens berättigande
överhuvudtaget; den samhällsbevarande
beställsamheten vädrar i benådningsrättens utövning
en fara för upprätthållandet av lagens helgd
och prestige — liksom det skulle felas
staten maktmedel att göra dem gällande!
Må man dock akta sig att i här
ifrågavarande speciella fall driva frågan in absurdum och
hemfalla till ett löjligt sofistiskt pedanteri
utan se henne sådan hon nu föreligger.
Benådningsrätten är icke en akt av gunst utan
en akt av högre rättvisa, säger den finska
rättslärd vi förut åberopat.
Men så mycket måste jag här säga och
som jag förresten förut varit i tillfälle att i
en annan Amaltheapublikation nämna,
nämligen att benådningsrättens förefintlighet är
ett utslag av, ett bevis på gällande strafflags
barbarism och grymhet — «ett tyst ogillande
av själva lagarna», såsom den revolterande
italienska straffrättsläraren Beccaria i det
18:de seklet karaktäriserade den. Eller såsom
en svensk akademiker och rättslärd,
Naumann, varsamt och beskedligt, såsom en
svensk akademiker anstår, betecknar
benådningsrättens ändamål vara »att försona den
motsats som någon gång kan förete sig
mellan rättvisan såsom den ideellt bör vara och
sådan den i värkligheten i följd av de
mänskliga förhållandenas ofullkomlighet
företer sig«.
Det finns i politiken något som kallas
initiativrätt, d. v. s. folkets eller en
folkklass’ rätt att genom lagförslag, resp. förslag
till lagars upphävande m. m. invärka på
regering och riksdag. Denna rätt utövas i
Schweiz.
Det finns, synes det mig, intet hinder för
vår riksdag eller enskild riksdagsgrupp att
taga upp amnestifrågan i föreliggande
Amaltheafall vid innevarande riksdag, även om
grundlagen icke i nog tydliga ord skulle »ge
dem rätt därtill». Liksom ock det synes
mig alldeles i sin ordning att landets
fackföreningsorganisationer göra Amaltheasaken
till sin klassangelägenhet och låta regeringen
veta sin vilja. Det är dock för en hel
folkklass’, arbetarklassens intressen som de tre
Amaltheamännen nu lida sitt »livstidsstraff».
De böra ha lidit nog.
Stockholm den 14 jan. 1914.
G. H:son Holmberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/feb1914/0006.html
