Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Amnesti åt Amaltheamännen, 1 maj 1914
- Fängelset (Karl Esper)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fängelset
<tAble o>
| av Karl Esper. |
När jag tänker på de oerhörda
grymheter, mänskligheten under förflutna
mörka århundraden begått ooh fortfarande låter
komma sig till last, när jag tänker på den
fond av smärta, sorg och elände, varmed
människorna betungat det redan i sig självt
så härda ooh svåra livet — då är det särskilt
fämgelserna, som framstå för min inre syn.
Man kan tala om slagfältens fasor. Javäl;
dessa ohyggliga, upprepade slaktningar,
vilka så uppfylla historien att fredsperioderna,
som Schopenhauer säger, endast »te sig som
korta pauser», de tillhöra förvisso de
svartaste fläckarna på mänsklighetens sköld.
Men de kämpande krigarna hade å båda
sidor rätt. Om de stridde för en god eller
dålig sak, om de gingo till anfall eller
försvarade sig, så möttes de öppet inför
varandra för att strida, segra eller falla. De voro
jämmställda ifråga om villkoren, även om
de voro olikställda i styrka, antal eller
utrustning. Och slagfältets fasor, den vilda
striden, hungern, kölden, blessyrerna, ja
själva den smärtsamma döden tedde sig för
de av patriotisk fanatism förblindade
människorna i ett slags försonande skimmer
genom den med kriget förbundna »äran». Mer
än den kvalfulla döden på valplatsen
fruktade krigaren att levande komma i sin
fiendes våld — han fruktade mer än allt
annat fångenskapen.
Hjälten, som återkommer från
slaktningen med segerns krans virad kring sin
panna, krymplingen, som linkade sig hem med
en förlorad arm eller ett ben, hedrades och
glorifierades. De buro sina ärr med
stolthet. Över de fallne uppreste man
ärestoder, och deras minne bevarades i hävderna.
Men fångarna ...
De som levande bortförts av fienden för
att dväljas i unkna fängelsehålor eller dömts
till livslång deportation, de som tvingats att
göra en neslig slavtjänst åt sina nya herrar
i det främmande landet, deras öde var det
värsta. Deras liv var höljt i skam och
vanära, deras minne var dött, deras namn
utstrukna. Historien har mycket att berätta
om hjältarna och de i striden fallna — om
de till fångenskapen dömda vet den nästan
ingenting.
Att brinna på bålet eller lägga huvudet
under bilan kunde för en orädd frihetsman
eller sanningskämpe vara en neslig död —
men den kunde också omvandlas till en
triumf. Det har alltid legat något glansfullt
och stort över den grymma, våldsamma och
av mängden beskådade döden. Men det har
alltid legat något tröstlöst tragiskt över den
långt grymmare, långsamma döden i de
skumma fängelsevalvens ensamhet, fjärran
från ljuset och människornas prövande
blickar.
Det ligger något djävulskt i själva
fängelsesystemets idé, något som skyr
offentligheten, dagsljuset. Gå ut att döda ett
farligt rovdjur i dagens klara ljus, möt tigern
eller det retade lejonet inom dess eget
område med. öppet visir. Det kan bli ett farligt
äventyr, där du själv kan få bita i gräset.
Men sök att fånga vilddjuret levande: du
måste då lägga ut en dold snara, gräva en
övertäckt fallgrop och locka dit djuret med
någon åtel i nattmörkret. När du har
besten fångad, triumferar du; men din bragd
har skett med lömska och förhatliga medel
och tillför dig ingen ära.
Och liksom den rättsinmige harmas över
att se det stolta rovdjuret ömkligen
inspärrat i en trång och smutsigt bur, plågat
av fångenskapen och prisgivet åt
nyfikenheten, skadeglädjen och hånet, så skulle helt
säkert också harmen över människors
hållande i dystra fängelseburar under tidernas
lopp hos de rättsinniga ha växt sig så stark,
att fängelseväsendet nu varit avskaffat —
därest fångarnes olyckliga liv, deras lidande
och tårar kunnat offentligt skärskådas och
ej som skett sorgfälligt dolts för mängdens
kritiska blickar.
Men den mänskliga grymheten, som ännu
kvarlever i själarnas djup, ett arv från
tidigare, djuriska utvecklingsstadier, förutsåg att
offentligheten var farlig för fängelseväsendets
bestånd — och det är därför man måste kalla
det djävulskt.
Korsfästningen, bålet, skampallen och
stupstocken voro offentliga, därför äro
korsfästningen, bålet, skampallen ooh
stupstocken avskaffade eller hålla på att avskaffas.
Kriget försiggår offentligt och det är
därför diet iscensättes mera sparsamt, dat äi’
därför ropet på dess avskaffande ljuder ur
millioner munnar i världens alla hörn.
Alkoholens barbariska härjningar försiggå öppet
inför våra ögon — därför börjar man
lagstifta emot densamma. Djurens hållande i
burar sker offentligt — därför knota
djurskyddsvännerna, som uppröras över deras
lidanden. Men de mänskliga
fängelseburarna äro dolda äv tjocka, gråa murar, häktena
ligga litet avsides, därför frodas
fängelseväsendets barbari och därför komma
protesterna mot detsamma så sparsamt, så
dämpat.
Ty tänk vilken skam, vilken skandal för
det tjugonde århundradet, om vi skulle
offentligt få ta i betraktande alla dessa
stackars gråklädda, utmärglade varelser, dessa
pinade människor, dömda att i en dyster
trång cell framsläpa en eländig tillvaro
under en själsmördande sysslolöshet eller med
ett enformigt, olönat arbete.
Skulle man ej storma fängelserna och
befria de inspärrade, liksom de segrande
franska revolutionärernas första åtgärd var att
storma Bastiljen, symbolen för den störtade
gamla våldsregimen? Skulle man ej i alla
händelser allmänt fråga sig: varför sitta alla
dessa människor häktade? Vad hava de
gjort? Vad var orsaken till deras brott?
Är samhället så väl inrättat, att ingen
tvingas eller förledes till brott, varför straffet
är välförtjänt? Eller lida de halvt
oförskyllt? Men är det mänskligt att behandla
tänkande varelser — även brottslingar —
på detta sätt?
Det är samhällets, de maktägandes sjuka
samvete, som förlägger fängelset i
skymundan för att man skall tänka så litet som
möjligt på det, tala så litet som möjligt om det.
Det som man inte dagligdags här för ögonen,
glömmer man lätt, sysslar man ej med.
Fångarna äro levande begravna. De existera
inte. Det är ällt.
Men man förstår hur sjukt samvetet måste
vara hos ett samhälle, som låter levande
begrava folk. Fängelserna hysa individer, som
fallit offer för nöden, därför att de togo av
överflödet för att stilla sin hunger;
fängelserna hysa individer, vilka handlade
ohederiigt, emedan de trodde att ohederlighet
var tillåten i ett samhälle, där systematisk
stöld legaliserats. Fängelserna hysa
individer, som slagit ihjäl en fiende,
emedan det är lovligt att mörda massor
i krig; fängelserna hysa individer, vilka
blivit djur, därför att man tillhandahöll,
ja, tvingade på dem en dryck, som gjorde
dem till djur. I fängelset sitta människor,
vilka utestängts från samhället, därför att
de utanför murarna funnit sig utestängda
från samhällets omvårdnad och gemenskap,
och tagit konsekvenserna. I fängelserna
sitta människor, som icke uppfostrats, men
straffas därför att de icke förstått att leva
rätt av brist på uppfostran. I fängelset sitta
människorr, vars hjärnor äro sjuka, men vars
sjukdom hindrade dem att förstå det de bort
söka hospitalvård — vilken de icke hade fått,
därför att samhället ej begrep daras
sjukdom. I fängelset sitta till sist människor,
vilka med medel, alltför kraftiga, för att det
sjuka samhälLet skulle tillåta deras
användning, sökt göra samhället underkunnigt om
att det är sjukt. Bland dessa finns det
några, som tillgrepo ett mindre våld för att
hindra samhällets maktägande att mot dem och
deras klass utöva ett mera kraftigt och
ödeläggande sådant den i system satta
utsvältningens. Dessa voro Nilsson, Rosberg och
Stern, ooh för sin dom över samhällets
övergrepp dömdes de av samhället strängt.
Undri ej på, att fängelset ej tål dagens
klarra ljus!
Som ett oformligt, motbjudande, barbariskt
monument avtecknar sig det klumpiga, gråa,
dystra fängelset mot den ljusa rymden, ett
värdigt monument över det tjugonde
århundradets från förflutna mörka tider nedärvda
samhällsbarbari, där kapitalistmoralen,
rovdjursmoralen, ännu sitter i högsätet. Men
det står ej på en fri och öppen plats och
bekransas ej av glada människor vid festliga
tillfällen. Nej, medvetet om sin rätta art
står det avsides, oåtkomligt, svept i en
hemlighetsfull slöja; och mot detsamma knytas
händerna, mot detsamma riktas dova rop och
förbannelser. Skall dat än länge kunna
tolereras, skall det än länge kunna bibehålla
sin roll av det sjuka samhällets ängsliga
väktare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/maj1914/0006.html
