- Project Runeberg -  Amnesti åt Amaltheamännen / 1 Maj 1914 /
7

(1914)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amnesti åt Amaltheamännen, 1 maj 1914 - De tre fängelserna, forts. fr. s. 1 - Härlanda (före detta 188) - Härnösand (Albert Sundin) - Långholmen (Axel Holmström)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De tre
fängelserna.



Härlanda.



Förhållandena vid Härlanda, utanför Göteborg,
där Rosberg sitter är väl i stort sett som vid
andra fängelser i landet: Repa drey, sy säckar
samt läsa religiös litteratur, ytterst lite förrästen.

På straffavdelningen är det något bättre än på
rannsakningsavdelningen, där får man bra
arbete, antingen med snickeri, måleri eller
skrädderi.

Vad arbetet, i och för sig, beträffar så är det
ej något att klaga över. Det är rent och snyggt
och ej alls ledsamt, men man får ej lära sig
så mycket, att man har någon nytta av det då
man blir fri, åtminstone om man ej har längre
strafftid än vad jag hade. (15 mån.). Men det
är ju mindre trevligt, att tvinga en människa,
som ej är anhängare av militarism, att ett helt
år sitta på fängelse och sy militärkläder.

Vad befälet i skrädderiyrket beträffar, så kan
jag ej klaga, de voro, så långt män med
kännedom om fängelsereglerna, kan fordra, ytterst
humana och välvilliga, åtminstone mot mig.

I fängelset finns en skola, som står under
ledning av en filosofie kandidat. Skolan är
uppdelad i två klasser, med tre dagar i veckan,
och för varje klass, två timmar varje dag. I
nämda skola kan man få läsa nästan vilka
ämnen som hälst, såsom geografi, historia,
botanik, teologi, hälsolära och alkohologi, framför
allt svenska språket, men även främmande språk.
Vad det sist nämda beträffar, så blir det av
enskild natur, nämligen i fångens »våning», men
med ledning och hjälp av förut nämda kandidat.
De som gå i skola, det är endast 12 i varje klass,
får även religiösa lektioner 2 timmar i veckan.
Dessa lektioner äro ej, såsom kanske många
tror, strängt dogmatiska. De gå i stället mera
i objektiv, historisk riktning. Där finns alltså
åtskilligt för många att lära.

Vad litteraturen beträffar, så är den rätt bra.
Där finns ett stort bibliotek varur man får låna,
i regel 4 band i månaden, men vill man ha
mera så nekas ej detta.

Maten är som den kan. Har man bra mage
så kan man »lägga på hullet». Läkarevården kan
jag emellertid ej berömma.

Befälet är utmärkt. Detta gäller det högre
befälet så som direktören och sergeanten.
Konstaplarna äro ganska klådiga, men de bli rätt
bra efterhållna, och det är en nödvändig sak,
för fick de leva som de ville, så var det synd om
många av fångarna.

På Härlanda måste det vara bra kanske nu
någon säger. Och för kort tid, kan det vara så.
Men det är en annan sak med t. ex. Rosberg,
som är dömd till livstids straffarbete.

Nog är det sant att man får skriva brev
och taga emot besök. Vad skrivningen
vidkommer så får man skriva en gång var tredje månad,
och då endast till anhöriga. Vad besöken
beträffar, så får man taga emot dylika en gång
i månaden, i närvaro av en fångknekt som skall
höra allt vad som säges, och se allt vad som
förehaves. Och för rästen, hur många är det
av fångarna på Härlanda, som har anhöriga i
Göteborg. Ej häller är det något roligt att taga
emot besök, för då utspelas de mäst tragiska
scener man kan tänka sig. Då om någonsin
blir den tysta och ensliga friden inom
fängelset störd.

Det mäst pinande är att vara så strängt
isolerad att man är tvungen taga på mask det första
man skall gå igenom celldörren, man kan ej
sända sina kamrater en vänlig eller uppmuntrande
hälsning. Svårt är det även om man en
sommarkväll kan smyga sig upp i »gluggen» och
titta ut att då få se par om par vandra utåt
landet till älskog och smek. Det går an, då
man kan tänka den eller den dagen kan även
mig vederfaras denna lycka, men för den
livdömde är det en annan sak, han vet ej om han
skall bli fri någon gång eller inte.

Mina ord äro enkla men mina tankar och
mitt intresse för Amaltheamännens frigivning
varm. Det bottnar i den hemska erfarenheten.

                                                                Före detta 188.

*


Härnösand.



Såsom centralfängelse har straffanstalten i
Härnösand icke existerat längre än i 7 år.
Ursprungligen var det på platsen ett länsfängelse, men efter
tillbyggnad av detta blev det hela ett
centralfängelse år 1907.

De lokala förhållandena i den nyare
och större flygeln äro jämförelsevis goda.
Cellerna äro ganska stora och ljusa särskilt i de
övre våningarna. Men det finns här en
avdelning, som är mer än andra hälsofarlig. Det är
källarvåningen, där också de gemensamhetsfångar
sysselsättas, som ej åtgå till handräckning.

På denna avdelning äro cellerna mycket
fuktiga isynnerhet höst och vår men även eljes vid
fuktig väderlek. Under min vistelse där trängde
vatten ibland in, så det stod som små sjöar
på golvet. Dessa celler användas dock blott som
arbetslokaler, icke som sovrum.

I äldre flygeln, det gamla länsfängelset, äro
cellerna mindre, mörkare, kallare och ytterst
osunda. Vad särskilt kylan beträffar, så kan den
i dessa celler stundom under vintern bli så stark, att
vattnet fryser i fångarnas dricksmuggar, och
fångarna måste hålla sig varma genom rörelse.

De båda nämnda flyglarna äro förenade
medels ett förbindelseparti, i vilket bl. a.
gemensamhetsavdelningen är inrymd. Denna
avdelning består av ett större rum, i vilket 13 ytterst
små celler äro placerade efter inre väggen.
Något fönster finns det ej i dessa små burar, men
dagern tränger dit in genom gallerdörrama från
de stora fönsterna å ytterväggen.

Här ha gemensamhetsfångama sitt tillhåll, då
de ej arbeta. Även Anton Nilsson bor
följaktligen här, och enligt förljudande arbetar han
som snickare i den förut omtalade fuktiga
källarvåningen.

Kosten vid detta fängelse torde i det stora
hela likna den, som utspisas vid andra större,
men man har ett särskilt serveringssätt vid
centralfängelset i Härnösand, — ifall det ej på
senaste tiden ändrats — som behöver påpekas.
Fångarnas matportioner sättas utanför
celldörrarna. Brödet kastas direkt på det ofta
smutsiga golvet precis som till hundar, och man får
verkligen vara glad de gånger, det ej kommer på
samma fläck, dit nattkärlet ställes före och efter
tömningen.

Den andliga vården är ej häller något
att skryta av. Den är, liksom den lekamliga, den
sämsta möjliga, och har länge utövats av blott
en präst. Nu biträdes dock denne av en lärare.

Biblioteket är underhaltigt och otillräckligt.
Man behöver ej ha suttit många år inom
fängelset i Härnösand, förrän man genomgått dess
biblioteks alla volymer, som i många fall ej
äro värda att läsas. I biblioteket förekommer
en massa gammalt skrot, vilket ej har värde
annat än såsom bränsle, exempelvis »Läsning för
Folket», gamla postillor och andaktsböcker samt
årgångar av »Arbetarens vän» etc.

Regimen inom fängelset är strängt
despotisk. Direktören, en reservlöjtnant G. Bring, har
tagit militärsederna med sig till fängelset, där han
efter eget huvud söker omsätta dem i praktik.
Han har också sitt eget sätt att tolka gällande
lagar och författningar. Särskilt framträder
godtryckligheten i fråga om censuren Det torde
knappt finnas ett enda fängelse till i Sverge, där
det på detta område är så strängt för att icke
säga småaktigt. Ur själva brevet kan stora bitar
vara klippta och dessutom mindre partier
översuddade med bläck. T. o. m.
ransakningsfångarnas oskyldiga skrivelser behandlas så, eller vad
värre är, de komma ibland icke alls fram.

Det är svårt att säga, huruvida Anton
Nilsson förlorat eller ej på transporten.
Långholmen lär vara svår, men där finns dock även
en del fördelar framför mindre fängelser.

Dock, det viktigaste för Anton är en
övertygelse om, att han ej är glömd, fastän han
kommit till en ny plats.

De vidrigheter, som alltid äro förenade med
en fängelsevistelse, övervinnas lättare, då man
vet sig vara föremål för kamraters tankar och
hopp, vet, att vänner känna ens lidande och
arbeta för ens frigivning.

Och liksom tusentals vänliga tankar söka
Rosberg i Härlanda och Stern å Långholmen, så
skola de ock lika lätt hitta vägen till Nilsson
i det största Norrlandsfängelset och följa
honom vid arbetet i den fuktiga källarhålan eller
till galleriet på gemensamhetsavdelningen, där
han står och kastar längtansfulla blickar på vägen
mot hospitalet. Ack, det är något förfärligt detta,
att fångars enda utsikt skall vara — hospitalet.

                                                                Albert Sundin.

*


Långholmen.



Centralfängelset å Långholmen är känt för att
vara det värsta i landet.

Ve de olyckliga människor som skall sitta
och pinas där några år.

Med tårfyllda ögon läsa vi om grymheterna
mot fångarna i ryska fängelserna och många
trösta sig då med att de ej leva i det
barbariska tsarriket. Men i Sverges huvudstad, på
Centralfängelset å Långholmen pinas varje år
oskyldiga medmänniskor lika grymt som i
Ryssland.

Skulle alla de raffinerade, omänskliga
grymheter som under de senaste 10 åren begåtts
mot fångar på Långholmens centralfängelse
skildras, blev det en stor volym, där varje sida
skulle framkalla tårar och förbannelser. Och
fanns det någon värklig rättskänsla här i
landet skulle den allmänna opinionen fordra att
Långholmsherrarna slutade upp med dessa
medeltidsgrymheter.

Men de flesta och värsta grymheterna komma
aldrig till allmänhetens kännedom.

Många fångar föras som vansinniga till
hospitalen, andra köras till kyrkogården och de flesta
som komma ut äro fattiga, försvarslösa
stackare, som polisen vilken dag som hälst kan sända
till Svartsjö och därför våga de ej låta sina
namn stå på en värklighetstrogen
Långholmsskildring.

Det påstås att de straffande myndigheterna nu
frångått principen öga för öga, tand för tand.
Straffet skall nu ej vara en hämnd, utan
ändamålet med straffet skall vara att förbättra
fångarna. Fängelsetjänstemän påstå att fängelserna
i vår tid äro uppfostringsanstalter. Men är det
inte ett blodigt hån att påstå att Långholmen
är en uppfostringsanstalt? Kan någon bevisa att
det ligger något uppfostrande i att låta en
vansinnig fånge ligga i en halvmörk källare i 17
månader? Han var så vansinnig att han åt
sin egen avföring, skrek som ett vilt djur,
gick naken, ändå fick han sitta i källaren
i 17 månader, han fick sitta där till 1911, då
Henning von Melsted anmälde det till J. O.

Eller blir Rosberg uppfostrad till en bättre
människa då man låter honom ligga utan
sängkläder i åtta dygn i februari månad, i en cell
där värmeledning är avstängd?

Det första året Rosberg var på Långholmen bad
han direktör Wollin upprepade gånger om
annat arbete. Han var skräddare, han var ofta
så matt att han ej orkade lyfta ett pressjärn.

Rosberg menade att hans klena bröst ej tålde
vid att sitta framåtlutad över en symaskin. Men
i stället för att låta Rosberg få annat arbete
svarade direktören med hårda ord. Det var först
då jag anmälde saken till generaldirektör
Wieselgren som Rosberg fick annat arbete.

Anton Nilsson fick sår i händerna då han
kom från den ensamma cellen ut i tvätteriet.
I gymnastiken som gemensamhetsfångarna har
kunde han därför ej häva sig så bra på
armarna som gymnastikläraren fordrade. Han
dömdes så till 14 dagar utan arbete, 3 dygn utan
sängkläder. Är det uppfostringsmetoder?

Nilsson som lider av reumatism bad ofta få
slippa arbeta i tvätteriet och det lovade man.
Men ett löfte hålles sällan på Långholmen.

En dag i april i fjol var han så sjuk att han
ej kunde gå ner och arbeta i tvätteriet, utan
han blev liggande i sin säng. Men då drog
man honom ur sängen. Med hot om prygel
tvingades han ner i tvätteriet, efter två dagar
var det förbi med honom.

Han lägges in på sjukrummet. Han hade 40
graders feber. I maj fruktade man att han skulle
dö. På det dystraste av alla sjukhus. På
sjukhuset på »suckarnas borg» som fångarna med
skäl kalla Långholmen, låg Nilsson till 8
september.

Tror herrarna på Långholmen att den
godhjärtade Anton Nilsson blir en bättre, botfärdig
människa genom en sådan rå tortyr?

Påstå ej att Centralfängelset uppå Långholmen
är en uppfostringsanstalt, nej, en tortyranstalt
är det.

Och den råa tortyren gör ingen fånge bättre,
genomgå fångarna någon förändring i fängelset
så blir det i motsatt riktning.

Utrymmet tillåter ej att här närmare skildra
de ohyggliga lidande Amaltheamännen
genomgått sedan de i juli 1908 häktades. Det är ej
överdrivet om man påstår att få om några
människor genomgått så svåra lidande som de vid
så unga år. Och då vi betänka att motivet
till attentatet var ideelt, då inser säkerligen de
flesta att det är högt på tiden att de bli befriade
från vidare fängelsegrymheter. Solidariteten
bjuder oss fortsätta med opinionsrörelsen tills de
äro fria.

                                                                Axel Holmström.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/maj1914/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free