Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Straffrätten (G. H-son Holmberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annorlunda. Kroppslig pina kunde här icke komma
ifråga, alldenstund, såsom Quiding, företrädande
här arbetskarlens ståndpunkt, säger, överklassen
själv stiftade lagarna“. Han fick umgälla med
skadeersättning, var det ock fråga om dråp och
mord: “egendom hade på den tiden mer än
människovärde“. Denna strafform har under en
senare tids så kallad humaniserad bestraffning
övergått i det bekanta bötesstraffet, nu utsträckt
även till underklassen.
Den från “rättssamhällets“ början härskade
vedergällnings- och avskräckningsprincipen som
rättsgrundsats för bestraffning av förgripelser mot
överklassen vare sig det gällde dess liv eller
egendom har bibehållit sig som straff rättsregel in i
våra dagar och utgör till huvudsaklig del
grundsats i gällande bestraffningsrätt, även då straffets
ändamål ges utseende av att vara till brottslingens
upprättelse eller förbättring. Genom att låta
kroppsligen plåga och pina brottslingen, hur än
hans organiska och psykiska beskaffenhet må vara,
förmena domare och samhälle sig ega makt att
av den “brottsliga“, “dåliga“ viljan göra en “god“
vilja, ehuru det sunda förnuftet borde säga att
ett tjänligare medel att göra en god vilja, oavsett
om den är stark eller svag, till en dålig eller en
fÖrut dålig till en ännu dåligare knappast står att
uppleta. Men juristerna av de gamla skolorna ha
städse haft sitt huvud för sig[1]. Man har, som
bekant, givit hämdprincipen även det smekande
namnet försoningsprincip, varmed den även fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
