Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. En skogskapten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora brätten satt vårdslöst på hans hufvud; de grofva
yllebyxorna voro instuckna i ett par väldiga kragstöflar, och
öfver det hela var kastad en urblekt, gulaktig poncho
hvilken dolde de öfriga plaggen.
Att Torrès vid detta tillfälle icke var ute på tjenstens
vägnar, syntes tydligt deraf att han icke tagit med sig
hvarken bössa eller revolver. Endast i gördeln bar han ett
af dessa vapen, hvilka snarare likna en sabel än en jagtknif
och som benämnas manchetta. Dessutom var han försedd
med en enchada, ett slags yxa, som användes företrädesvis
vid förföljandet af armadiller och agutier, hvilka anträffas
i öfverflöd i skogarna omkring öfre Amason-floden, der
vilddjuren i allmänhet äro föga farliga.
I hvad fall som helst måtte vår äfventyrare denna dag,
den 4 Maj 1852, antingen varit djupt försjunken i
läsningen af nämnda dokumentet eller genom vanan att ströfva
omkring i de sydamerikanska skogarna ytterst likgiltig för
dessas storartade skönhet. Ingenting kunde också draga
hans uppmärksamhet från hans sysselsättning, hvarken
vrålapornas uthållande skri, som Saint-Hilaire träffande jemfört
med bullret af vedhuggarens yxa, då den träffar grenarna —
eller det torra rasslet af hornkapslarna hos skallerormen, en
visserligen föga farlig men ytterst giftig orm — eller skriet
från hornpaddan, som tager fulhetspriset inom reptilernas
klass, icke ens det ljudfulla och högtidliga qväkandet
af oxgrodan, hvilken, om den också icke kan göra anspråk
på att öfverträffa oxen i storlek, dock fullt mäter sig med
honom i förmågan att böla.
Torrès hörde intet af alla dessa oljud, hvilka man skulle
kunna kalla skogarnas i nya verlden samfälda stämma.
Liggande utsträckt under ett ståtligt träd, tycktes han alls icke
hågad att egna någon beundran åt de höga grenarna på
detta pao ferro, eller jernträd, hvars mörka bark är lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
