Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Hvarthän en lian kan leda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Nej, och tusen gånger nej!” utbrast Benito. ”Inte
förr än vi hunnit slutet af lianen!”
”Men”, inföll Minha, ”det torde snart bli tid att tänka
på att vända om!”
”Ah, redan — redan!” svarade Lina.
”Framåt! Framåt!” ropade Benito.
Och derpå trängde de oförvägna ungdomarna vidare in
i skogen, hvilken, nu glesare, gjorde det lättare för dem
att komma fram.
Dessutom vek cipon af mot norr och tycktes vilja
återvända till floden.
Det var nu förenadt med mindre olägenheter att följa
den, emedan man närmade sig högra flodstranden, uppför
hvilken vandringen sedermera blefve lätt.
En qvarts timme senare stannade man vid en hålväg,
som genomflöts af en i Amason-floden utmynnande bäck,
öfver hvilken ledde en spång af lianer, hvilka sammanhöllos
af grenar. Cipon hade här delat sig i tvä trådar, hvilka,
tjenstgörande som ledstänger, gingo från den ena stranden
till den andra.
Benito, hvilken ständigt höll sig i spetsen, hade redan
skyndat ut på den svigtande växtspången.
Manoel ville hålla den unga flickan tillbaka.
”Stanna Minha, stanna”, sade han. ”Benito må gerna
gå vidare, om han har lust, men vi skola invänta honom
här!”
”Nej, kom, kom, kom”, utbrast Lina, ”och var inte
rädd! Lianen blir allt smalare! Vi skola inte släppa den,
vi måste ha reda på hvar den slutar!”
Och utan minsta tvekan följde den unga mulattskan
modigt efter Benito.
”De äro barn!” sade Minha, ”Kom då, käre Manoel,
vi måste väl följa med!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
