Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förståndigaste bland separatisterne till sig, för att inhcmta
hans tanke i dessa angelägenheter, men denne man inlät
sig icke i några svaromål, utan förklarade, att Acbrenins
kunde angifva dem i konsist., för det de icke gingo i
kyrkan. Då betygade Achrenius, att han ej ville hlifva deras
anklagare, utan faan önskade endast veta, om de ock
förkastade nådemedlen, hvartill den tillfrågade svarade
enfaldigt och i förtroende, att de ej förkastade nådemedlen
efter Guds instichtelse. Förvissad härom, sökte Achrenius
deras vänskap, förtroende och kärlek, emedan han sjelf
den tiden var rörd Öfver sitt eget tillstånd. Från den
stunden ville han ej vara deras angifvare, så mycket mindre
som ofvanförmälde båtsman, hvilken var kallad till förhör
i moderkyrkan inför biskopen, på tillfrågan, hvarföre han
ej gick i kyrkan, svarade, att han ville akta sig för
falska profeter, d. v. s. församlingens prester, som stodo der
inför biskopen och på hvilka han med handen pekade.
Sålunda utpekad trodde Achrenius sig nu anses vara Guds
församlings förföljare. Till denna samvetsoro kom ännu
en annan, framkallad deraf, att han tagit betalning för lik*
predikningar. Nu afsade han sig denna inkomst, oaktädt
han ej hade öfverflödig inkomst, hellst han under samma
tid begärde afsked från bataljonspredikants-sysslån.
Sedan nu Herren under dessa pröfningars tid i sin
nåd hjelpt Achrenius till väckelse och lif, och att med
fruktan och bäfvan arbeta på sin salighet och deri hafva nåd
och frid i samvetet af Herrans blotta och oförskylta nåd,
företog han sig ej mer något emot Herrans kallande röst,
ehvad det ock skulle kostat honom för äfventyrligheter,
utan blef mera frimodig i predikningar att förkunna
sanningen efter det ljus och mått, som Herren honom
förlänat. Sålunda hoppades han kunna förmå separatisterne att
gå i kyrkan, om han med bevekande skäl skulle föreställa
dem deras uraktlåtenhet, och den förföljelse de ådroge sig
genom sin motsträfvighet, samt den obehagliga skyldighet
för honom, att enligt religionsplakatet blifva deras
angifvare. I maj månad 1739 bad han dem skriftligen på öm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
