Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hans himmelska sötma och då kom ett strålande sken
från höjden i mitt hjerta med så outsägeligen söt smak
och fröjd, en ström af sötma och fröjd, att mitt hjerta icke
kunde emottaga en sådan glädjeström, det kände sveda af
öfverflödande glädje, jag lutade mig inom sötmas sken
varande Jesu famn––––-men hvar är jag nu? Jag öfver-
tygade henne, att salighets sötman icke är Frälsaren
Jesus, utan en frukt och gåfva af hans dyra förtjenst, som
icke många förlägne syndare få smaka i nådetiden, och ej
någon bör utan vilkor efterlängta.
Under en likbegängelsemåltid i Uskila by af denna
Hollola församling uppreste sig rusthållaren Tobias Nilsson
Koukkula hastigt och ropade: o fröjd, o glädje! bort
jordisk mat, jag mättas af himmelsk vällust! O sällbet, o
outsägelig salighet! smaker och ser, huru ljuflig Herren
är. I slik känbar himmelsk försmak hade han gått i 3:ne
dvgn.
Uti samma by hafva trenne rusthållarehustrur, dock
på olika tider och sätt några månader före deras död
varit under deras svårmodigbet några dagar stumma och
rasat och åter under några dagar talt rysliga och gudlösa
ord. De ropade ack och ve,jemmer — öfver sig och
andra menniskor. En af dem slet sig lös, bortlopp och
kastade sig i en brunn, derutur hon dock lefvande uppdrogs.
Kort före deras död upphörde deras anfåktningar och de
afledo rediga till sina sinnen.
Sedan jag på kallelse kommit i Saraikkala by till ’
Åljälä hemman, såg jag Gustaf Anttonens hustru Lena vara
i ett Ömkeligt tillstånd, som efter berättelsen redan
fortfarit på tredje dygnet. Hon skrek, ropade, slängande sina
armar: nu bortför djefvulen, nu bortför djefvulen, djefvulen
ropar, djefvulen ropar: bort, bort! Då hon nu på äskan
icke teg eller ord hade något gehör hos henne, sade jag
åt närvarande folket: låtom oss gripa till våra andeliga
vapen; jag ser, att fienden har inkräktat Jesu plantering.
Jag började sjunga: ”Jesus är min vän den bäste”.
Djefvulen ville öfverrösta oss med förenämnde rop och ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
