- Project Runeberg -  Hon må vara hvem hon vill. Berättelse ur Stockholmslifvet /
3

(1857) Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Skulle jag en g&ng komma i så lyckliga
omständigheter, att jag kan försörja en hustru,
så väljer jag nog den, jag tycker mest om,
hon må for resten vara hvem hon vill.»

Afven vinterns sol kan någon gång falla
mennisko-barnen besvärlig, odå hon med alltför stark glans belyser
deras gerningar. Åtminstone tycktes detta vara fallet hos
tvenne ungkarlar, hvilka långt uppe på norr, vid
middagstiden en klar Januaridag, sutto inbegripna i ett lifligt
bräd-spelsparti, och detta helt nära ett fönster, som vette åt
solsidan. Ty knappt hade dagens stjerna några ögonblick
bestrålat de spelandes anleten, förrän den ene af dessa otåligt
utbrast: »Ha vi nu den s—s solen här igen? Det är ändå
besvärligt att ha sina fönster mot söder.» Mannen, sorti
yttrade dessa mot den stackars solen så flendtliga ord, var
en fyratio års karl, stor och fyllig till vexten, — en karl,
som förr tycktes ha varit både ståtlig och vacker, ehuru
hans kinder nu voro pussiga och det ^usbruna håret, som
skiftade något i rödt, ovårdadt hängde ned öfver den låga
pannan och närmade sig de på en gång dåsiga och listiga
ögonen.

»Hur kan man säga den s—s solen!» genmälde den
andra. »Men sådana ord passa just i vår tid.» Han kastade
härvid hufvudet något tillbaka och såg upp på spelkamraten
med ett par mörkblå ögon, hvilka, af naturen helt milda, for
närvarande dock hade ett märkbart uttryck af förakt.

»Nå, hvarföre passa mina ord så bra just i vår tid?»
frågade den äldre, i det han gick till fönstret och drog
ja-lousierna för, »så sannt jag heter Pehr Landaler, jag det kan
begripa.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:13:20 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/amhmvhhv/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free