- Project Runeberg -  Hon må vara hvem hon vill. Berättelse ur Stockholmslifvet /
8

(1857) Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sålunda hade Willner nu, efter ett halft års
sammanboende med för detta minuthandlaren, ändtligen kommit i
den skuld, hvarom nyss varit fråga vid deras sista parti.

Målaren hade visserligen på sednare tider kommit under
fund med, hvad för en vän han verkligen egde i denne nye
kamrat; men han var nu olyckligtvis vid honom bunden, dels
genom den obetalda hyran m. m., dels ock genom den för
hans tillgångar ej obetydliga spelskulden. Och härtill kom
också slutligen den olycksaliga tanken: »Lyckan kan vända
sig; jag kan möjligen en dag vinna igen hvad jag förlorat»
— den första och äfven med största förkärlek omfattade
dogmen i spelarens troslära.

Carl Willner var en ung man med ett i botten godt
hjerta, men med föga kunskaper, utom i hvad som rörde
hans yrke. I likhet med så mången annan hade han i
barndomen haft den föga afundsvärda lyckan att för sitt
vackra ansigtes skull komma i högsta gunst hos så väl
alla gamla tanter i grannskapet, som hos den
fruntimmers-spersonal, hvilken närmast omgaf honom — en utmärkelse,
hvarigenom han tidigt blef införlifvad med den tanken, att
han var långt förmer än alla andra barn, och i alla
hänseenden så ofelbar som möjligt. En lätt sårad fåfänga var
en af de frukter, hvilka härigenom framdeles kommo till
mognad. Och vanan att från de yngre åren få allt efter
sin vilja, gjorde då till och med den obetydligaste
motgång alltför svår att med tålamod fördraga. Målaren var
sålunda nu vid tjugufem års ålder föga härdad mot lifvets
svårare stormar; han kunde väl då och då hänföras till
någon större kraftansträngning, der det var fråga om att hinna
ett närbeläget mål; men han saknade deremot helt och
hållet den djupare energi, som med oförfäradt mod går att
genombryta en lång kedja af hinder, — som med samma
glada tillförsigt möter årslånga vedermödor, som dem för
dagen.

*



*



*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:11:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amhmvhhv/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free