- Project Runeberg -  Hon må vara hvem hon vill. Berättelse ur Stockholmslifvet /
22

(1857) Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Målaren blef äfven nu den tappande parten, och i
vredesmod kastade ban dervid tärningarne ifrån sig ocb steg
upp, för att gå in i sitt eget rum igen.

»Sakta, sakta, inte så brådtom!» sade Landaler. »Eller
kanske kära bror går in efter kontanterna?»

»Jaså, jag ber om ursäkt: det är fråga om revers?»

»Ja, eftersom öfverenskommelsen var så, när vi satte
oss ned.»

"Se der, är du nu nöjd med din fångst?” sade Willner,
när den nya förbindelsen var färdigskrifven ocb han
vårdslöst kastade den ifrån sig på Landalers bord.

"Sämre fångst!” svarade den andre i försmädlig ton.

”Reta mig inte, Landaler!” utropade målaren med
botfull blick. ”Äfven mitt tålamod kan ta slut en gång.”

”Jaså!” svarade kamraten med största likgiltighet.

Men Willner inneslöt sig nu i sitt rum och någon
vidare ordstrid förekom ej den dagen.



v.

»I bostäderna, som lågo närmast fru Alins,
stodo dock flera qvinnor och barn i dörrarne,
pekade på den förbigående och hviskade och
skrattade dervid sinsemellan.»


Huru skönt är icke det blomsterväsen, vi kalla qvinna,
när kärlekens varma anda utvecklat det till ett högre ocb
rikare lif. Redan förut liknade väl dess själ åtminstone den
knoppande rosen; men kärleken säger sitt ”varde!” (det var
sålunda den i tidernas morgon danade verlden), och det blir
klarhet der det nyss var dunkel: det är rosen, som nu
utvecklar sina blad till den rikaste fägring och som i renaste
vällukt sprider sin själs doft omkring sig.

En sådan utveckling hade den unga qvinna snart
uppnått, till hvilken målarens håg varit så ifrigt vänd; och när
vårens dag började gry, hade hennes hjerta redan sin fulla
sommar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:11:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amhmvhhv/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free