Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du skall veta att grosshandlaren här är en riktig
Ole Bull» — fortfor Haller — »och när jag sjunger och
han spelar, må du tro att här är roligt att lefva.»
Gubben Alrich gjorde härvid blott en tyst helsning;
men Habenicht — arftagaren, som i sjelfva verket ej hade
två styfver att få ärfva — steg deremot fram och skakade
Willners hand. »Välkommen hit», — sade han — »ehuru
bror Haller ännu inte har sagt oss hvem vi här få det nöjet
att sällskapa med.»
»Kors, jag trodde herrarne kände vår nye vän» —
inföll chorsångaren. — »Det är annars artisten Willner, en
riktig stormålare».
»Ah, är det så!» — utropade Habenicht — »fägnar
mig att få göra herrns bekantskap, har hört mycket talas
om herrn, såsom målare — ganska mycket, fastän jag
aldrig haft den äran att få göra herrns bekantskap».
Arftagaren hade, sanningen att säga, lika litet hört
talas om Willner, som han sett hans person.
Målaren gjorde emellertid konversationen helt kort,
skaffade sig skrifmaterialier och uppsatte ofördröjligen ett bref
till Anna, hvari han utan omsvep berättade hvad som nyss
händt, men tillika yttrade den förhoppning, att han helt
snart skulle blifva fri igen. Han aflät derefter äfven en
skrifvelse till en af sina förmenta gynnare, hvilken ombads
att, ju förr dess hellre, hjelpa honom ur hans förlägenhet.
När de båda brefven blifvit afsända, blef också
humöret lättare, och han inlät sig nu sjelf i samtal med sina
olyckskamrater, enär det ändå var klokast att ej stöta sig
med dessa, synnerligast med Haller, som kände hans
förhållande till Anna och, om han blefve förtretad, möjligen
kunde vidröra denna så ömtåliga sträng.
»Här är åtminstone treflig utsigt,» sade derföre
målaren i fryntlig ton, i det han från ett af de små fönstren
kastade en blick utåt. »Fria, öppna fält i förgrunden och
en bakgrund, som inte heller skäms för sig: Prins Carls
Inrättning känner jag igen der längst till venster; men hvad
är det för ett högt hus alldeles midtemot oss?»
»Det är sockerbruket Hönan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
