Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
for detta kompagnons skull; och till på köpet är det nu en
rik man, som har satt in honom.«
»En herrlig samfundsanda!» svarade Willner. »Man
rycker fadren från sin familj, utan att bry sig om, huruvida
hustru och barn svälta ihjäl, när de förlorat sitt bästa stöd,
och den unge, duglige mannen släpar man från hans arbete
till häktet, der man likväl borde begripa, att han intet kan
uträtta för sin framtid och allraminst göra sina affärer bättre.«
«Säg inte så!« inföll nu den gamle grosshandlaren, som
lyssnat till Willners ord; »inrättningen är ju god för en
inskränkt småsinthet och en låg hämndlystnad.»
När han sagt detta, lät han stråken på nytt glida fram
öfver strängarne, hvilka dervid återgåfvo ett hjertslitande
furioso.
Middagstiden kom Willners brefbärare åter, men
medförde endast bref ifrån Anna; ty den andra personen,
målaren tillskrifvit, hade han ej träffat hemma, utan i stället,
efter en lång väntan, lemnat brefvet till hans omgifning.
»Han kommer väl hem till middagen,» tänkte Willner,
»och då töfvar det inte länge, förrän jag har honom här.»
Af denna tanke lugnad öppnade han hastigt Annas bref,
och fann det innehålla en i varmaste anda affattad
uppmuntran till tålamod samt en påminnelse om de så ofta
besannade orden: »när nöden är som störst, är hjelpen oftast
närmast.» Det hela röjde omisskänneliga tecken till det
innerligaste deltagande, och ingaf Willner en långt större
förtröstan, än han förut känt.
De fyra bysatte följdes härefter åt ned i matsalen —
ty gäldstugan har äfven sin ordentliga restauration — och
intogo der gemensamt en tarflig middag.
»Här är ju en riktig källare,» sade Willner, redan litet
belåtnare med sin ställning; »sjelfva disken fattas här inte.»
»Och hvad som är ännu mer,» tillade chorsångaren,
»här finnes till och med en liten kredit — men helt liten,
förstås.»
»Ja,» inföll Habenicht, »kommendanten här är en ärans
man; men så vet han också att han har med honnett folk
att göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>