Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Min herre!
Redan sedan lång tid tillbaka har min uppmärksamhet
varit fastad vid min herres talang såsom målare, och har
jag med lifligaste intresse följt de framsteg, min herre gjort
på sin vackra bana. Jag har derigenom allt mer och mer
blifvit forvissad om, att min herre med tiden kommer att
intaga ett högeligen aktadt rum bland Sveriges artister, och
det skulle sålunda ha varit mig en synnerlig glädje att nu
kunna hjelpa min herre ur dess ledsamma ställning; men
som jag har för princip att aldrig låna ut några penningar
och ej heller gå i borgen för andra, så kan jag, tyvärr, icke
villfara min herres begäran, enär jag, som en karaktersfast
man, ej bör gå ifrån mina principer. Emellertid beklagar jag
på det innerligaste den fatala motgången, men hoppas dock,
att en mild försyn snart skall göra allt godt och väl igen.
Med fullkomligaste högaktning tecknar
en vän och tjenare» o. s. v.
»Jo, det var just rätta personen att vända sig till!»
sade Willner förtörnad och plockade brefvet i små bitar.
Han var i detta ögonblick så godt som ensam i
rummet; ty Habenicht var nere i källarsalen, Haller låg och sof,
och gubben Alrich satt så fördjupad i sina egna
melankoliska tankar, att han ej gaf det ringaste akt på någon annan.
Målaren satte sig vid ett af fönstren och kastade en
blick utåt nejden. Det började redan bli skymning, himlen
hade dessutom mulnat och en tung dimma utbredde sig så
småningom öfver hela trakten; det var således ej någon
särdeles angenäm tafla han nu hade för ögonen, och han lät
derföre äfven snart sitt hufvud sjunka ned emot
fönstergallret. Det kalla jernet svalkade hans panna och i denna
ställning satt han länge försjunken, medan den gamle
grosshandlaren åter började låta sitt instrument ljuda. Gubbens
stråke fördes blott helt sakta; det han spelade liknade en
choral, och inedan dess toner rörde målarens hjerta, föllo
ur hans egna ögon några heta tårar ned mellan strängarne.
Härunder öppnades dörren sakta; men hvarken den
spelande eller hans åhörare fastade någon uppmärksamhet
dervid, då de båda trodde att det var Habenicht som kom in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
