Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Willner, åh, for tusan, var det han!« utropade
Landaler med ett medlidsamt leende. »Var det den narren,
som jag så länge hört talas om, men aldrig fått se förrän nu.«
»Hur kan herrn kalla honom en narr?» yttrade Anna
frimodigt. »Jag tycker, att han åtminstone hos oss inte har
visat sig så!«
»Det skulle bli alltför vidlyftigt att här berätta allt
hvad jag vet om honom i det hänseendet.» återtog Landaler.
»Jag är också alls inte sinnad att förtala honom. Tvertom,
karlen kan, på det hela taget, vara bra nog: godhjertad och
beskedlig, som man säger, men en stor slarf och med
fasligt klena affärer.»
»Jag tror att vi båda ha så olika åsigter om hans
person, att vi omöjligt kunna förlika dem,» sade Anna i
allvarligaste ton, »och jag skulle derföre anhålla, att han här
ej vidare kommer på tal. Vi äro för litet bekanta för att
inlåta oss i dylika diskurser.»
»Aha,» svarade Landaler i försmädlig ton, »jag märker
att jag har stött på patrull! Förlåt mig, min nådiga
mamsell; kanske herr Willner är här närmare lierad, än jag
någonsin kan våga hoppas att bli det.»
»Blommorna, som herrn beställt,» inföll fru Alin, »skola
på bestämd dag blifva färdiga. Det är nu vår tid att gå
till hvila, och då herrn kanske inte, för sin del, är van att
så tidigt sluta sin dag, så får jag be herrn vara god och
ursäkta, att jag säger rent ut som det är.»
Med dessa ord helsade hon som till afsked, hvilket
också efterföljdes af Anna; och huru oförskämd Landaler än
var, kunde han nu ej qvarstanna längre, utan tog sin hatt
och käpp, bad förbindligt om ursäkt, i fall han mot sin
vilja inkommoderat damerna, och gick derefter ändtligen
sina farde.
»En närgången karl, den der!» sade fru Alin, när den
främmande var borta. »Men nog hade han väl rätt ändå i
en del af det, han yttrade om Willner. Och besynnerligt
bar artisten sig onekligen åt i qväll, då han så der sprang
sin väg, utan att ens försöka att få någon förklaring öfver
den andres besök.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
