- Project Runeberg -  Hon må vara hvem hon vill. Berättelse ur Stockholmslifvet /
64

(1857) Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne adresserade bref, som Willner i afton så oförmodadt
kommit att få se.

Målaren hade fått så långt försprång, att han, ifall
Landaler verkligen komme efter hit, dessförinnan allt för väl
kunde hinna utvälja något passande gömställe, hvarifrån han
sedermera kunde gifva akt på hvad här komme att passera.

En sådan plats fann han vid den bostad, som låg
närmast Annas hem åt stadssidan; och, väl insvept i sin kappa,
slog han sig ned der på gräsvallen, som härute, på gränsen
mellan stad och landsbygd, sträckte sig ända intill husen.

Den sista skymten af dag var nu försvunnen, men länge
blef dock ej mörkret rådande öfver nejden; ty ännu lyste
Augusti måne om qvällarne, och Willner såg honom snart
blänka fram och sprida sitt sken öfver den närbelägna
sjöviken.

Under flera minuter var en djup tystnad rådande på
den från stadens hjerta så aflägsna platsen, och målaren
började redan tycka sin väntan blifva allt för lång, då der
ändtligen hördes en gående i närheten.

Men denne kom ej från staden, utan från sjösidan, och
var ingen annan än en fiskare, som nu vände hemåt med
sin fångst för dagen. Han gick med sakta steg och
började redan på afstånd sjunga en sång, hvilken kunde ha
varit diktad af honom sjelf, så enkel var den. Målaren
uppfattade tydligt hvarje ord af denna

Fiskar-visa.

Derute på blanka viken,
Der vågorna gå i dans,
Jag glömmer all verldens riken
Och maktens förnäma glans.

Bland väldige herrars skara
Jag vill ej i tvångsdrägt stå;
Mig lyster härute vara,
Der vindarne fria gå.

Du talar om slottet höga,
Hur stolt det sin hjessa bär;
— Bedrager mig ej mitt öga,
Guds himmel dock högre är!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:11:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amhmvhhv/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free