Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cellen finnes anbragt, sitter så högt uppe, att det är
ofvanom fångens hufvud och omöjligen medgifver någon blick
utåt. Likväl händer det att solen emellanåt låter några af
sina barn — de späda solstrålarne — leka på den hvita
muren derinne och fröjda den ensamme — ja! visserligen
fröjda; ty han vet, att de äro af himmelskt ursprung —
englar, som på sistone lofva en evig frihet — vare sig att
den fängslade här lider för egen eller andras ondska.
Så hände sig nu äfven en klar Septemberdag, att en
solstråle tittade in i en af Långholmsfangelsets celler, lyste
på den hvita muren och gjorde den mer skimrande än
någonsin. Och detta ej förgäfves; ty en tacksam menniska
såg den och prisade Gud, som ännu gaf ögat denna
vederqvickelse.
Denne fånge var Carl Willner, målaren, som nu med
frihetens förlust fått plikta för det brott, han i ett ögonblick
af öfverilning begått. Han satt på den väggfasta pallen,
som jemte det lilla hörnbordet derinvid utgör cellens
egentliga amöblemang, stödde sig mot väggen och bordet samt
hade blicken oafvändt fästad på det solbelysta fönstret. Han
var djupt bedröfvad och tänkte med häpnad på den
föröfvade mordgerningen. Flera dagar hade nu förflutit sedan
han till fängelset blifvit afförd, och ännu hade han ej haft
någon underrättelse från Anna.
»Äfven hon afskyr mig således nu,» sade han i dag
inom sig; »är mitt brott då verkligen så himmelsskriande?
... Ett mord... ja väl — men på hvem? — Ett mord på en
skurk, är det icke att göra menskligheten en tjenst? —
Nej, det är ett ingrepp i försynens domsrätt! — Är det ? —
Om försynen ej gillat det, hade det väl icke kunnat ske!
Visserligen — men var det nu också ett straff för honom,
så blef det äfven ett medel att föra mig sjelf till besinning,
när gerningen var gjord. — Ja, jag är straffvärd; jag har
aldrig kunnat taga mitt förnuft till fånga — lidelsen har
alltid blifvit segrande. — Kanske var det också för att skilja
mig från henne, som försynen tillät detta ske! — Kanske
var hon oskyldig till allt, hvad jag misstänkt henne för!
Men, om så är, kan hon då Öfverge mig ens i fängelset?» ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
