Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktiga dragningskraft och huru denna just för en person i
Willners ställning måste vara af ett behof, utan hvars
fyllande han ej kunde anse sig hafva något att lefva för.
Arme man! du stod här tyst och sluten för andra; men
ditt hjerta klappade högt och dess suckar gingo långt
uppom jordens gräns. ...
»Willner!» ljöd en röst tätt bakom den sorgsne målaren
och kom honom att hastigt vända sig om, medan tankarne
dock ännu fortfarande sysselsatte sig med det djupt
allvarliga ämne, han i sin enslighet nyss begrundat. Den
tilltalande, som var ingen annan än en af fångvaktmästarne, fortfor
nu: »Här är befallning att ni skall följa med mig till
pastorn, för att få något målararbete». ’
»Jaså!» svarade fången mekaniskt och var straxt färdig
att följa. De gingo båda nu öfver gården nedåt den så
kallade garnisonsporten, der de vid vaktmästarens uppgift om
hvart fången skulle föras, genast sluppo fram.
»Bor presten långt ifrån fästningen?» frågade Willner,
när de hunnit ett stycke ifrån vakten; »och hvad kan det
vara för slags målning jag der får att verkställa?»
»Följ med, så får ni väl se!» svarade den andre och
gick med honom vidare åt varfvet till. De hade härunder
snart uppnått den så kallade kommendantsängen och gingo
här fram mellan högstammiga träd. Vid en blick tillbaka
kunde man nu ej vidare se en skymt af den lemnade
fästningen och Willner förmådde härvid ej återhålla de orden:
»Den, som nu för sista gången ginge den här vägen!»
»Tyst», manade följeslagaren genast, »öppna inte er mun
vidare, och aldraminst till sådant tal!» Och Willner teg, men
med harmen i sitt hjerta.
De gingo snart ej vidare på den banade vägen, utan
långt till venster om densamma in emellan de nakna träden.
Men plötsligen stannade vaktmästaren och gaf fången ett
tecken att göra sammaledes.
»Ni önskade ju nyss, att ni aldrig mer skulle behöfva
gå den här vägen tillbaka?» sade nu den förre; »det var väl
också ert fulla allvar, inte så?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
