- Project Runeberg -  Hon må vara hvem hon vill. Berättelse ur Stockholmslifvet /
79

(1857) Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Rätt fram!» hviskade han derföre till sin följeslagare,
och båda gingo de nu med hurtiga steg utefter
Brunnsbacken och kommo så obehindradt till Stadsgården. Återigen
ett par konstaplar i deras väg — men äfven nu utan fara
— och befunno de sig härefter långt ute på Suthows bro,
der vaktmästaren ändtligen stannade i närheten af en af de
branta trappor, som från hamnen leda uppåt Katharina Östra
Kyrkogata. Han klappade här sakta i händerna och genast
ropade en röst nedifrån sjön; »Jag är här!»

De gingo hastigt ditåt och funno en julle, der en
gammal sjöman redan satt vid årorna.

»Ser ni den der stora skonarn ute på strömmen?»
frågade vaktmästaren, när han med Willner stigit i båten och
denne med sakta årslag fördes från bryggan.

Målaren såg ditåt hans följeslagare visade, och kunde
för dimman jemnt och nätt se fartyget.

»På hvad ort går den?» frågade han nyfiket.

»På Marseille!» svarade sjömannen och gaf båten ökad
fart.

Några ögonblick sednare låg stranden för deras blickar
gömd i dimman.

XV.

»Och om det också kostade mig friheten,
måste jag dit.»


Då "Willner steg ombord på fartyget, var klockan ej
mycket öfver fem på aftonen, och få minuter efter sin
ankomst dit satt han ensam i sin hytt akterut. I jernkaminen
flammade en liflig brasa, så att det lilla rummet såg både
ljust och gladt ut; men lågans sken belyste derföre icke ett
gladt menniskoanlete.

Målaren såg nu visserligen en väg öppnad till frihet;
men just i detta ögonblick, då han var färdig att lemna
fädernejorden, stod på en gång Annas bild så lifligt för hans
själ, att han kände en outsäglig längtan att ännu en gång
få återse henne. Men hvilken fara utsatte han sig icke för,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:11:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amhmvhhv/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free