Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De unga må nog bra;» — svarade Willner — »men
hur mår den gamla?»
»Gudskelof, väl! — I detta herrliga land kan helsan
ej annat än trifvas. Men en så vacker morgon vi nu ha!
och en sådan luft, så mild och ändå så sval och -
uppfriskande!»
»Ja,» inföll Anna, »här är skönt och angenämt på alla
vis, och i en trakt, sådan som denna, kan man ej mycket
behöfva sakna sitt fädernesland.»
De sågo härvid alla tre stillatigande utåt dalen, der
man visserligen ännu blott kunde skönja de yttre
konturerna af trakten; ty morgonrodnaden spred endast en svag
belysning dit ned; men de varsnade dock på föga afstånd en
leende insjö, der en och annan blek stjerna ännu speglade
sig i den lugna ytan, — och utikring den några dunkla
skogslundar och trädgårdar — allt omhägnadt af mörka
bergmassor.
»Hvad vi ändå böra tacka försynen, som så vänder
olycka i lycka!» sade fru Alin, afbrytande den djupa tystnaden.
I det fattiga Sverige hade vår Willner kanske aldrig kommit
till något anseende eHer ens en tarflig bergning för sig och
familj; härute har han redan samlat sig en liten
förmögenhet, och sjelfva Italien tillegner sig nu hans arbeten.»
»Ja,» svarade målaren med en lätt suck, »jag bör
visserligen tacka vår Herre för så mycket godt — och ej minst
för det, att jag nu lefver i ett land, der jag fritt kan få
verka i enlighet med min natur. Jag erkänner, att det
visserligen till en stor del var mitt eget fel, att jag der
hemma var på väg att falla så djupt; men månne jag icke
också kunde tillskrifva detta de snäfva samhällsförhållanden, i
hvilka jag der lefde och som här ej nedtrycka mig?»
Anna förstod alltför väl, hvartåt hennes make nu
syftade, och hon tryckte härvid med värma hans hand.
»Ja, jag tackar Gud ännu en gång, att han här låtit
mig fästa mitt bo!» fortfor målaren nu i lifligare ton; »men
jag hoppas att den dag skall uppgå äfven för mitt
fosterland, då skarprättarens dotter blir lika högt aktad som en
annan. — Ja, den skall komma!» utropade han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
