Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Önnemo by - 9. Mor Annas djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag låg i min säng, och pysen låg i vaggan bredvid, och så
kom Silketass in i kammarn. Han hoppade upp till mig,
och så jamade han. Han brukade alltid jama, när han kom,
liksom för att hälsa. Så hoppade han över till vaggan och
ställde sig att titta på pysen. Och jag tänkte: Månne han nu
ska fräsa till? Jag var helt hjärt-ängslig. Men tänk er bara
— han slickade honom. Tänk er det! Han förstod, att det
var min pojke, och så slickade han honom i ansiktet.
Och det vet ni nog, att kattor äro inte som hundar
med den saken. En hund slickar vem som helst, som är
vänlig mot honom, men en katt slickar inte ofta en
människa.
Nå, sen jag sett detta, blev jag ju lugn. Jag visste,
att Silketass skulle bli vän med min pys.
Och det blev han ock. Aldrig klöste han min gosse,
inte ens när Gustav drog honom i svansen.
När Silketass blev gammal, behövde vi inte ta livet
av honom. En dag sågo vi honom gå in i skogen, och
sedan kom han aldrig igen. Han gick, som han kom. Ingen
visste varifrån eller vart. Kanske var det räven, som tog
honom. Vi hade just hört räven tjuta här utanför natten
förut. Jag grät över honom, liksom jag gråtit över
Kackeleja, men i alla fall så tyckte jag det var nästan bättre,
att vi ej behövde ta livet av honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
