Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sommar - 102. Frostfjärilarnas saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till puppor, så är de ofta liksom sjuka. Det är en annan
liten larv, som ätit sig in i dem. Den äter och äter, tills
den stora larven dör inne i puppan. Och så kommer det i
stället ut ett litet djur, som alls inte är en frostfjäril, utan
en stekel, som lär vara släkt med getingen.»
»Det var mycket eget», sade entitan.
»Men en gång, det var för fem år sedan», berättade
nötväckan, »då hade det kommit någon sjukdom över de där
små steklarna. De hade nästan dött ut. Då var larverna
ostörda och pupporna med, och på hösten kom det fram
hela moln med frostfjärilar. Påföljande vår var det fullt
av larver i varenda knopp. Och när sommaren kom, fanns
det inte en blomma eller ett blad på träden. De stod kala
och svarta liksom om vintern.»
»Då blev det väl ändå mer frostfjärilar året därpå?»
sade blåmesen.
»Jo, lita på det», sade nötväckan. »Det året räckte inte
fruktträden till för dem, utan de gick också på
körsbärsträden, på häggen och på rönnen, ja, på själva eken. Alla
blev kala och svarta.»
»Men hur kommer det sig, att träden nu åter har löv,
och att frostfjärilarna ej är så förfärligt många?» undrade
blåmesen. »Åt ni kanske upp dem allihop?»
Blåmesen ville vara lite artig mot nötväckan.
»Å nej, det vill jag inte precis påstå», sade nötväckan,
»fast nog tog jag en hel del. Men människorna hittade på
någonting: de satte tjärkransar på fruktträdens stammar,
en svart, klibbig ring. När fröknarna Frostfjäril kom till
den ringen, fastnade de och kunde inte gå längre. De
kunde omöjligt ge sig upp till knopparna och lägga sina
ägg. Det var rätt listigt uttänkt, det där, men inte hjälpte
det riktigt ändå. Ty honorna var så många, de kom fler
och fler, och efter ett par dar hade så många fastnat i
tjäran, att de, som kom efter, kunde promenera
torrskodda över de förstas kroppar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
