Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Sensommar och höst - 6. Lergubben - 7. Snigeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något tak över huvudet. Snart började han spricka. Han
ramlade sönder alltmer. Och även soffan föll i bitar.
Då barnen vid middagstiden kommo till platsen, fanns
där av lergubben och hans soffa endast en hög lera kvar.
Och bredvid låg huset kullblåst.
»Lergubben är död», sade Ingrid. »Men huset kan
vi resa upp igen.»
Och det gjorde de.
»Få se, vem som kommer att ärva huset», sade fjäriln,
som kom ditfladdrande. »Jag tror, att jag tar det i
besittning. Det kan vara bra att ha i regnväder. Och jag får
säga, att då det egentligen är ett slags kungligt slott, så
passar det bättre, att jag bor där, än den fula lergubben.»
7. Snigeln.
Där kravlar i skymundan
en snigel på våta stigen,
det går just icke undan,
det går så sakteligen.
Han tar ett fjät i sänder,
och mellan vart han somnar,
och om han en gång sig vänder,
jag tror han av trötthet domnar.
Går han en famn om dagen,
då måste han vila riktigt,
då pustar han, sträckt på magen:
»Man måste ta det försiktigt.»
Och smutsig och våt är han alltid,
och alltid så har han snuva.
Och kröpe jag kring så paltig,
nog skulle jag mig gruva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
