Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Sensommar och höst - 14. Facitboken - 16. Syrsan och myran. Efter Lafontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blivit skymning. Ett par klara stjärnor blickade fram på
fästet. Karin gick och såg upp till de vackra stjärnorna
och tänkte på sin skyddsängel. Var han månne glad nu?
Det beslöt Karin i denna stund, att när hon härnäst
kände sig frestad till något orätt, skulle hon komma ihåg
ängeln och tänka på, att han sörjde, för var gång hon
gjorde något ont.
15. Syrsan och myran.
Syrsan, som sjungit sommaren lång
sin glada sång,
såg sig bestört efter födan om,
när vintern med kyla kom.
Ej ringaste grand där fanns att få,
ej minsta mask, ej tunnaste strå.
Hon gick till myran att klaga sin nöd
och bad att få låna en beta bröd.
»När sommarn kommer, betala jag vill»,
hon sade, »med ränta till.»
Myran, van att sträva och knoga,
är närig och noga,
är fallen att klandra,
men föga fallen att hjälpa andra.
Hon frågade barskt: »Vad har ni då gjort
i somras? Ni måtte ej sparat stort.»
»Vad jag gjorde? För vem som kom,
min visa sjöng jag ju.»
»Ni sjöng? Jaså, så’nt tycker ni om!
Nåväl, så dansa nu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
