Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Vårdagar - 45. Gamlamor fyller år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till eder ett förslag: att vi bruka dessa timmar till att
berätta var och en sin historia. Viljen I det, I skogens träd?
Alla träden. Ja, ja.
Björken. Eftersom eken är störst och starkast
ibland oss, föreslår jag, att vi för dessa timmar kora
honom till vår konung. Så må han bestämma, i vilken
ordning vi skola tala. Ären I med om det?
Alla träden. Ja, ja. Eken vare vår konung.
Eken. Nåväl, då ber jag Furan att börja.
Furan. Vad skall jag väl berätta? En ekorre
skuttade en dag genom skogen, stannade, tog en tallkotte
emellan sina framtassar, började med sina små spetsiga
tänder skala av dess fjäll och äta upp dess frön. Men ett
av fröna föll till marken, låg där bland barren, blev
nedtrampat av människofötter, sov under snön hela
vintern. När våren kom, började fröet gro, och en liten
planta stack upp. År efter år växte den lilla plantan.
Mager och stenig var marken, men allt vidare omkring,
allt djupare ned sträckte den sina rötter och sög sin näring.
Nu har jag vuxit mig stor och stark. Röd är min stam,
blågrön min barr, ingen kan leva på så litet som jag;
dock bräcker mig ej stormen, när han kommer, brusande
och vred.
Eken. Sant talar du. Ingen skulle som du kunna
slå rot i en klippskreva och dock växa sig stor och stark.
Nu må Björken tala!
Björken. Ett litet frö kom seglande med vinden
och sjönk ned i gräset. Nästa år spirade där upp en
liten telning. Den växte högre för vart år. Nu står jag
här, smärt och rank, och speglar i insjön min vita stam
och mina vajande gröna lockar. Om våren skära unga
människor in sina namn i min vita bark. Somliga borra
djupa hål i mig, och dricka av den saft, som då sipprar
fram. Min vita bark kallas näver, och de, som om vintern
göra upp brasor, äro belåtna åt att ha näver till hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
