Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. I sommardagar - 85. Höslåtter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det backig och ojämn mark, och där måste man slå med
lie. Och det var liksom något hemtrevligt att gå med lie
emellan alla dessa lövdungar, som stucko upp ur
gräsvallen liksom holmar ur en sjö.
Och där gingo nu far och Gustav och Pelle och läto
de blänkande liarna gå genom det gröna gräset.
Efter gingo Maja och Sven och Karin och räfsade höet.
Greta hjälpte också till ibland, men Lill-Olle sprang omkring
och plockade då och då upp en blomma, som fällts av
lien.
»Det är synd om alla de små blommorna, som blir
avmejade», tyckte Greta.
»De skulle i alla fall vissna snart», sade Sven.
Och Karin tillade: »Far slår aldrig den här ängen,
förrän blommorna är nära att vissna; det är just rätta
tiden, säger han.»
Men Lill-Olle sprang upp i en av lövdungarna, där
det växte ett par stora blåklockor. Lill-Olle böjde sig över
dem och viskade: »Var inte rädda, små blommor! Lien
kommer inte hit.»
För det hade far sagt: uppe i lövdungarna var gräset
så tunt, att där lönade det sig inte att gå med lien.
Och blåklockorna nickade åt Lill-Olle, och Lill-Olle
kunde se på dem, att de kände sig mycket lugnare.
Ja, det var trevligt att gå ute på Hemängen, antingen
man slog eller räfsade eller bara såg på.
Maja började sjunga en gammal visa:
»Flickan gick på ängen och räfsade hö,
gossen han sade: »För dig vill jag dö.»
Och det log hon åt,
ja ja, ja ja, och det log hon åt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
