Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfver oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina hvitskummiga toppar med förfärande makt slå ned
på ångarens däck. Passagerarne flykta ned. Det brakar
och knakar i alla fogar, propellern snurrar stundom högt
öfver vattnet, ur hytterna höras jemmerrop: några skrika
af rädsla, andra af qval, när sjösjukan med sin
kallsvettande hand strukit öfver deras panna. Ängslan växer
med hvarje våg som dånande och fräsande rullar mot
skeppet liksom för att krossa det. Beklämningen blir
större ju mer luften der nere förpestas af de instängdas
andedrägt, af utdunstningar från svenska skinntröjor
(alltid skeppsläkarens förtviflan), framför alt af den vidriga
strömmen af uppkastningar, som böljar fram öfver golfvet. . .
Så fortgår det kanske ett eller ett par dygn. När
stormen bedarrar, köras de uttröttade till sitt eget bästa
af uppassarne upp på däck och rummen rengöras. Då
äro solbrända anleten bleka och många nyss rosiga kinder
askgrå. Och modet är borta: hemmet hägrar för sinnet
— hurudant det än var, det stod dock på fast grund och
gungade icke upp och ned: »Ja, ja, en får väl tåla sig.
Men ingen kunde då tänka att det var en så extra
besvärlig resa». »Inte förstås väntar vi gamle, att vi ska
få det någe’ bättre i nya landet — men kanske för
barnen . . .» o. s. v.
Stormen lemnar någon gång sorgligare minnen efter
sig. Midt ute på oceanen stannar plötsligt maskinen. Under
högtidlig stillhet bäres ut mot relingen en bår, svept i en
flagga. Kaptenen kommer dit tyst, allvarlig. Han tar upp
engelska kyrkans bönbok: »Herre, lär oss betänka, att vi dö
måste, på det vi må förståndige varda. Vi anförtro alltså
hans dödliga lekamen åt djupet att der förmultna, väntande
kroppens uppståndelse». Ett tecken — och under flaggan
glider en tung kropp ned i hafvet. Ett enda sqvalpande
ljud, vågorna slå tillsamman öfver en namnlös graf.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
