- Project Runeberg -  Vandring i Wermlands elfdal och finnskogar /
29

(1852) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men han glömde dervid att kasta st&l Öfver silfret och då
dessutom Råa hår var för stark^ så blef silfret tills vidare
qvarligg&nde å sjöbottnen/’

Äfven i Ekesberget sä ges en stor skatt ligga förvarad.
Den har i ofredstider blifvit gömd der. Midtemot
oftanämn-de berg ligger å el fvens östra sida det så kallade
Aurena-bergel. Vid båda dessa höjder ha jättar fordom bott. Men
dessa förliktes icke alltid så väl, och under en häftigare
träta hände det en gång, att de började kasta stora stenar
på hvarandra. En cylmderformig sådan slungades då ända
vester om Ekesberget. Den stenen har i sednare tider
blifvit uppsatt på gården vid HjeUins kaptensboställe och är
der än i dag synlig. .

Men här kan det vara nog af fornsägnerna; — den
som vill veta flera kan gå till Fernow.

Vi fortsätta nu vandringen norrut. Detta lönar också
mödan, emedan trakten redan på föga afstånd ifrån kyrkan
får en mera markerad fysionomi än <ien förut haft.
Höjderna blifva der brantare, skogen drar sig tätare tillsammans,
slortaliga bäckar springa bullrande ned ifrån höjderna —
och ingen bostad är synlig — knappast en ensam
vägfaran-de. Det är en tyst och högtidlig natur, som här
omgif-ver oss. "

När skogen slutligen upphör, gå våra blickar ned i en
väl odlad dal, der vi återse Klaran, lika lugn och mäktig
som der vi sist sågo henne. Här helsar oss en vänlig
landt-gård välkomna — LöfsIrand heter den. På längre afstånd ’
visar denna ej några synnerligt framstående behag; men när
vi komma närmare, står den högst intagande för våra Ögon.
Ställets manbyggnad ligger så godt som i en trädgård, och
omnejden, derifrån sedd, har en högst egendomlig pregel.
Söderut är utsigten visserligen enformig och tråkig — en
platt buskbygd å sjelfva dalbottnen med föga ansenliga
höjder å sidorna. Men i vester _reser sig deremot ett grönt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:13:37 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/amwermland/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free